Psykologilexikon

Eng: affiliation, connection, attachment.

1. Förtrolig kontakt med annan eller andra personer. Att söka sådan kontakt i svåra situationer räknas som ett exempel på konstruktiv copingstrategi. Se under coping.

2. Eng: attachment. Tillgiven bindning. Uppkomst eller förekomst av emotionella band mellan ett barn och en person (äldre barn eller vuxen) som barnet fäster sig vid. Termen har introducerats av den engelske psykoanalytikern John Bowlby (1907-1990) som beteckning på barnets biologiskt förprogrammerade benägenhet att "knyta an" emotionellt till en speciell person, vanligtvis modern.

Med den engelska termen attachment parenting (AP) avser man ett föräldraskap som främjar barns anknytning till föräldrarna. Utmärkande för ett sådant föräldraskap är att barnet själv reglerar den närhet och den frigörelse som det själv har behov av, t ex att det under spädbarnstiden får dia när det är hungrigt, bärs av ena föräldern i stället för att läggas i vagn eller vagga, ligger hos den ena eller båda föräldrarna på natten osv.

Barns sätt att knyta an till föräldern har studerats av bl a Mary Ainsworth (1913-1999), som skiljer mellan olika anknytningsstilar (styles of attachment, attachment styles), t ex ett mönster av trygg anknytning och olika mönster av otrygg anknytning (t ex i form av att undvika nära kontakt eller i form av ett ängsligt-ambivalent beteende). Individens grundläggande mönster eller stil i fråga om anknytning kallas ofta anknytningsstatus (attachment status) eller anknytningstyp (type of attachment).

Trygg anknytning hos ett ettårigt barn innebär bl a att barnet aktivt utforskar nya omgivningar när modern är närvarande och bara blir lätt upprörd av korta separationer från modern. När modern kommer tillbaka välkomnas hon av barnet som ofta söker nära kroppskontakt med henne. Undersökningar av Ainsworth och andra tyder på att barnets anknytningsmönster (attachment pattern) starkt påverkas av moderns grad av lyhördhet för barnets signaler. Det utvecklas ömsesidiga inre arbetsmodeller.

Ainsworth har utformat en metod att bedöma barns anknytning till omvårdnadspersoner, "främlingstestet": the strange situation procedure, SSP, ofta kallad enbart the strange situation. Den består i att barn under 20 minuter placeras i ett för barnet okänt rum med en för barnet okänd person varvid föräldern går ut ur rummet. Vid olika former av otrygg anknytning reagerar barnet undvikande eller ängsligt vid återföreningen med föräldern. En del barn reagerar motsägelsefullt och både närmar sig och undviker föräldern, intar en onaturlig kroppsställning osv. Detta beteende kallas "mönster D", där D står för desorganiserat anknytningsmönster (disorganized/disoriented attachment) eller "dysfunktionell anknytning". En sådan orsakas av att föräldrarnas omtanke är villkorad ("Om du blir det barn som vi vill så får du den omvårdnad du vill ha") och därmed inskränks till verkligt allvarliga situationer, eller överaktiveras genom att föräldrarna i all möjliga situationer söker intensiv kontakt med barnet utan att detta själv har behov av sådan.

Fortsatt forskning har i hög grad kommit att gälla anknytningsmönster hos vuxna, adult attachment, vuxenanknytning. Det har visat sig att det finns ett mycket starkt samband mellan föräldrars anknytningsmönster och den anknytningsstil som deras barn väljer. Sambandet är också stort mellan individens anknytningsstatus som barn och som vuxen. Samtidigt har man konstaterat att anknytningsstilen kan variera över tid, så att en person som varit otrygg (insecure) i sina relationer till andra kan förvärva en allt mer trygg anknytningsstil. De flesta människor behåller dock som vuxna den stil som de kommit in i som barn.

Denna nyare forskning har bedrivits med flera olika metoder för bedömning av vuxnas anknytningstil. En vanlig metod är Adult Attachment Interview, AAI, en annan är en projektiv metod, Attachment Projektive, AAP. Det finns också några skalor i form av frågeformulär.

Forskningen om vuxenanknytning har gett upphov till studier om anknytningsmönstrens betydelse i olika sammanhang där vuxna relaterar till varandra, t ex i psykoterapi och coaching.

(Se även mentalisering, utvecklingspsykologi.)