Psykologilexikon

Eng: coaching.

Engelskspråkigt ord för träning.

Ordet coach, som betyder vagn, blev på 1860-talet i England, i USA på 1880-talet ett nytt ord för tränare. Bakgrunden var att några studenter i Oxford som för att klara sina studier anitade en privatlärare som hjälpte dem med studierna, skämtade om att de kände det som att åka coach från kuggning till examen. Det var efter det som ordet coach kom att beteckna de tränare som studenterna hade när de övade sig i olika sportgrenar.

Den på sin tid berömde tenniscoachen Tim Gallwey (f 1938) vid Harvarduniversitetet, sedan tidigare intresserad av indisk filosofi och psykologi, blev under en vistelse i Kalifornien i början av 1970-talet fascinerad av "the human potential movement", en omfattande rörelse under årtiondet 1965-1975. Enligt den har människor en inre förmåga (en egen inneboende "potential") som det gäller att frigöra. Det är motsatsen till att lära ut färdigformad kunskap och skicklighet. Gallwey fann i sin verksamhet som tennistränare att det som hindrar människor att utveckla en fungerande stil och teknik i tennis, musikutövning, golfspel, skidåkning, jobb osv är alla de föreskrifter, råd och anvisningar som de utsätts för av välmenande lärare, handledare, vägledare, rådgivare , instruktörer, konsulter och tränare. The inner game ("det inre spelet") kallade han kampen mellan lusten att utveckla den egna inre talangen och den pliktskyldiga strävan att tillägna sig råd och anvisningar från andra.

På 1970-talet och ännu mer på 1980-talet började amerikanska företagsledare som var trötta på kurser och konsulter att anlita skickliga idrottscoacher för att utvecklas i sitt chefskap. De såg likheten mellan att bli uppmuntrad och sporrad i sport och att få hjälp med att bli säkrare i affärsverksamhet och företagsledning.

Gallwey kom själv att tillämpa sina nya idéer om coaching i arbetslivet och fick där många efterföljare. En av dem var förre racerföraren John Whitmore i England som under en vistelse i Kalifornien kom i kontakt med Tim Gallwey. De inledde ett nära samarbete, vilket resulterade i att Whitmore introducerade den nya typen av coaching i Storbritannien 1979. År 1981 gav Jimmy Ditzler den första utbildningen i livscoaching i Storbritannien. Både Ditzler och Whitmore hade nära kontakt med Werner Erhard som genom sitt inflytande även på Thomas Leonard åtminstone indirekt kan sägas gett energi åt den spirande coachingrörelsen på 1980-talet. År 1992 publicerades Whitmores epokgörande bok Coaching for Performance: Growing People, Performance and Purpose. 

Den brittiske coachen Graham Alexander fick med sin modell GROW stor betydelse, främst därför att den kom att populariseras av de brittiska coacherna John Whitmore och Myles Downey, som båda samarbetade med Gallwey.

Uppgiften för coacher enligt denna nya typ coaching (eng: the new coaching) blev annorlunda än i the old coaching, nämligen att vara mentalt fullt närvarande i situationen, att uppmuntra, stödja, tipsa och låta den andre utveckla sin talang enligt en rytm som är naturlig i all färdighetsträning och kunskapsutveckling, lära sig känna hur man får "flyt" på det man gör. Uppgiften blev också annorlunda än i handledning, rådgivning, vägledning och konsultverksamhet, där man sedan mitten av 1900-talet arbetat enligt modellen att först göra en kartläggning med intervjuer, frågeformulär och test, sedan utforma förslag till åtgärder, därefter få anlitaren med på förslagen och slutligen göra en uppföljning för fortsatt styrning av processen. Nu gällde det i stället att få anlitaren (klienten, fokuspersonen) att själv komma till klarhet om sin verklighet och därefter att få honom eller henne att jobba på en förändring av sig själv, sin kompetens, sitt sätt att vara. Frågorna skulle inte längre vara intervjufrågor för att coachen skulle kunna göra en kartläggning, s.k. utredning, utan frågor som får anlitarna av coaching att öka sin egen medvetenhet om vad de egentligen tänker och känner. Liksom handledarens roll i problembaserat lärande är det coachens roll att ta aktiv del i anlitarens resonemang, vara fullt närvarande, ha och visa en oförbehållsam tilltro till honom eller henne men inte styra.

Det känns därför fel att använda den försvenskade formen coachning om "the new coaching". Coachning (med "n") ger föreställningen att man som coach "coachar" andra precis som man instruerade och tränade dem enligt "the old coaching". I den humanistiska formen av coaching (utan "n")  coachar man inte andra utan "är coach till dem".

Kring de nya idéerna om coaching har det bildats internationella föreningar med tusentals medlemmar, den största International Coach Federation (ICF), den näst största European Mentoring and Coaching Council (EMCC). I kriterierna för certifiering dominerar de humanistiska principerna för coaching.

Man kan vara coach på ett eller flera områden. Det finns chefscoacher, jobbcoacher, verksamhetscoacher (affärschoacher), rehabcoacher, livscoacher, livs- och karriärcoacher, hälsocoacher osv.

Man kan ha olika pedagogik. Det finns styrande, rådgivande metoder, s k hands on-coaching och det finns icke-styrande, s k hands off-coaching. I the new coaching eftersträvas en stil och en inriktning i coaching som utgår från och anpassas till anlitarens behov, förutsättningar, motiv och inriktning. Många av de metoder och synsätt som finns etablerade i psykologisk rådgivning, psykoterapi, vägledning och konsultverksamhet används i nutida coaching, i de flesta fall mer med inriktning på att få anlitarna att arbeta på att bli självständiga och kunniga än på att få dem att följa vissa råd eller instruktioner.

Mer om coachingens historia och utvecklingen av de stora internationella coachorganisationerna finns under uppslagsord som Leonard, Whitworth, International Coach Federation (ICF), European Mentoring and Coaching Council (EMCC).

(Se även coachcertifikat, coachingpsykologi, flow, gestaltcoaching, humanistisk psykologi, karriärcoaching, mentorskap, performance coaching,  problembaserat lärande.)