Psykologilexikon

Eng: hypnosis.

Förändrat medvetandetillstånd som består i begränsning av uppmärksamhetsfältet till vissa stimuli. När en person försätts i hypnotiskt tillstånd genom suggestioner från en annan person, uppstår ett starkt beroendeförhållande som ökar suggestibiliteten ända därhän att abnormpsykiska tillstånd kan kommenderas fram, såsom amnesi, hypermnesi, okänslighet för smärta och muskelstelhet.

Den hypnotiserade kan också förmås utföra handlingar efter uppvaknandet utan att kunna förklara varför han eller hon utför dem. Olika människor har olika grad av hypnotiserbarhet (hypnotizability), dvs känslighet för att bli försatta i hypnos (hypnotic susceptibility).

Engelsmannen James Braid (1795-1860) föreställde sig att det var fråga om en nervsömn, neurohypnos, varför han kallade företeelsen hypnotism. Därmed hade man fått en ny vetenskaplig lära, braidismen, en vetenskaplig hypnoslära, som fick stor spridning årtiondet efter Braids död. Två riktningar uppkom, Nancyskolan under ledning av A A Liébault (1823-1904) och Hippolyte Bernheim (1837-1919), båda läkare i Nancy, och Paris- eller Salpêtrièreskolan under Jean Martin Charcot (1825-1893), överläkare vid Salpêtrière-sjukhuset i Paris. Liébault och Bernheim hävdade att hypnos var en form av suggestion, Charcot att det var en form av hysteri och, eftersom hysteri antogs ha med livmodern att göra, endast möjlig att åstadkomma hos kvinnor.

I Österrike började Joseph Breuer (1842-1925) behandla hysteriker med hypnos, varvid fallet Anna O (Bertha Pappenheim), hans patient åren 1880-1882, fick historisk betydelse för psykoanalysens utveckling. Sigmund Freud (1856-1939) var nämligen vid den tiden nära vän med Breuer och hade ett nära samarbete med honom 1889-1895. Freud hade redan tidigare börjat intressera sig för hypnosen och först studerat hos J M Charcot under åren 1885-1886, sedan hos Liébault och Bernheim år 1889, och mellan dessa studieresor översatt Liébaults trevolymsarbete om hypnos.

Användningen av autogen träning, som på 1920-talet introducerades av den tyske nervspecialisten Johannes Heinrich Schultz (1884-1970), gjorde att man i Tyskland kom att intressera sig för självhypnos och andra varianter av FMT, förändrat medvetandetillstånd, speciellt på 1960- och 70-talen. Ett stort namn i 1900-talets hypnospsykoterapi i USA var Milton Erickson (1901-1980).

Den numera mest citerade teorin om hypnosens natur, neodissociationsteorin, har framställts av den amerikanske psykologen Ernest Hilgard (1904-2001).

(Se även Mesmer, posthypnotisk, suggestion, transinduktion, transtillstånd.)