Psykologilexikon

Eng: neuropsychology.

Forskningsområde inom vilket sambandet hjärna-själsliv studeras ur olika synvinklar, och med metoder som gör det möjligt att följa förändringar i hjärnans aktivitet i samband med att försökspersonerna löser olika typer av uppgifter eller har olika typer av känslomässiga upplevelser, är vakna eller sover. Tack vare avancerad teknik i fråga om hjärnavbildning har man kunnat belysa problemet om specialiseringen i hjärnan på ett bättre sätt än tidigare. Den vetenskapliga neuropsykologin (i motsats till den spekulativa frenologin) tog form med Paul Broca (1824-1880) när han år 1861 upptäckte att talstörningar har samband med skada i ett avgränsat område i vänster pannlob, skador som inte påverkar talförståelsen. Denna upptäckt gjorde att en del forskare började söka efter skilda områden för olika psykiska funktioner enligt den s k lokalisationshypotesen. Andra, som Karl Lashley (1890-1958), hävdade i stället att effekten av en hjärnskada beror på skadans omfattning. Hans lärjunge Karl Pribram (f 1919) lanserade en holografisk teori om att olika delar av hjärnan har del i varandra och att det i fråga om högre psykiska funktioner sker en komplicerad samverkan mellan olika områden. Att hjärnan har visat sig kunna bearbeta samma information parallellt i olika områden är i enlighet med den holografiska hypotesen. Aleksandr Lurias (1902-1977) dynamiska lokalisationsteori tar i beaktande både lokalisation av vissa funktioner och mass action av andra. Under 1980-talet växte en ny gren av neuropsykologi fram, kognitiv neuropsykologi, inom vilken man använder metoder och teorier utvecklade inom den kognitiva psykologin i studiet av hjärnskador. Samtidigt utvecklades klinisk neuropsykologi som utövas av främst neuropsykologer men även av neurologer.

(Se även hjärnavbildning, hjärnhalvor, kognitiv neurovetenskap, medvetande, nervfysiologi, psykobiologi.)