Psykologilexikon

Eng: psychoanalysis, psycho-analysis.

1. Teori om själslivet enligt vilken det uppstår konflikter mellan behovs- och känslolivet å ena sidan och intellektet och individens normer för sitt beteende å den andra. Detta gör att otillåtna sexuella önskningar och aggressiva impulser trängs bort från medvetandet, blir omedvetna och därigenom kan förorsaka psykiska besvär, egendomliga drömmar, felhandlingar och personlighetsstörning. (Se nedan.)

2. Metod att vetenskapligt kartlägga det mänskliga själslivet, speciellt det omedvetna och dettas inverkan på människors fantasier, drömmar, dagdrömmar och relationer till andra människor.

3. Metod att hjälpa människor att få en djupare insikt i sina motiv, reaktions- och handlingsmönster, s k "ren psykoanalys". Jfr existentiell terapi och filosofisk rådgivning.

4. Psykoterapeutisk metod att behandla psykiska och psykosomatiska störningar, ofta kallad "psykoanalytisk psykoterapi" till skillnad från "ren psykoanalys".

Vid överföring och översättning av psykoanalysen från den tyska kulturkretsen till den anglosaxiska har man kunnat notera en större betoning på analys och mindre på psyke. I tysk psykoanalys har man betonat teorin om det irrationella, dunkla och svåråtkomliga i människans själsliv och lagt stor vikt vid hermeneutik, tolkning. I anglosaxiskt, särskilt amerikanskt tänkande, har man mer betonat sådant som lätt kunnat införlivas med den brittiska empiriska traditionen, t ex läran om censuren och försvarsmekanismerna och det omedvetnas inverkan på mellanmänskliga relationer.

Teorier som gör klara avsteg från grundtankarna i Sigmund Freuds (1856-1939) psykoanalys går under beteckningen psykodynamiska. De står fria mot olika delar i Freuds teori och bygger endast vidare på grundtanken att psykiska besvär har sin rot, eller kan ha sin rot, i omedvetna konflikter mellan känslor, behov och förnuft.

Freud började använda begreppet och termen psykoanalys 1896. Han var då 40 år gammal. Under perioden fram till 1925 fördjupade och breddade han sin teori i flera avseenden på sådant sätt att motsatsen medvetet-omedvetet på 1920-talet kom att stå tillbaka för teorin om samspelet mellan detet, jaget och överjaget.

En grundtanke i psykoanalysen är att människan är en del av den övriga naturen och att hon som levande varelse är underkastad biologiska, kemiska och fysiska lagar. Hon är utrustad med psykisk energi kanaliserad i självbevarelse- och fortplantningsdrifter. Varje drift har: (a) en energikälla, exempelvis i matsmältnings- och sexualorganen, som har (b) ett syfte att nå tillfredsställelse samt (c) ett objekt, det föremål eller den person mot vilken driften riktas och med vars hjälp drifttillfredsställelse erhålls.

Hur drifterna, speciellt sexualdriften (livsdriften i vidaste bemärkelse, av Freud kallad libidon) och aggressionsdriften (destruktionsdriften, dödsdriften i vidaste bemärkelse) tillfredsställs och vilka hämningar de utsätts för är enligt Freud avgörande för individens personlighetsutveckling och reaktionssätt. Detta beror på att driftönskningar och drifttillfredsställelse laddar en del föreställningar med psykisk energi, ungefär som en lampa kan laddas med elektrisk energi och då lyser. En sådan "investering" av energi i en föreställning kallas i svensk och engelsk psykoanalys ofta för katexis (tyska: Besetzung).

Ur driftlivet, det opersonliga, blinda detet, uppstår en separat enhet, jaget, som försöker balansera de motstridiga krafterna. Genom att drifterna tenderar att införliva älskade objekt (ting och personer) med den psykiska apparaten, med personligheten, införlivas också omgivningens normer, bud och förbud. Dessa blir ofta jagfientliga, självbestraffande krafter i psyket, upplevda som ett tyranniskt överjag.

Enligt Freud domineras olika åldrar i barnets utveckling av olika partialdrifter, vilket gör att varje barn genomgår en psykosexuell utveckling och kan bli fixerad vid ett pregenitalt stadium, vilket enligt Freuds teori kan ge upphov till en karaktärsneuros.

Den teknik som Freud utarbetade för att undersöka människors själsliv, speciellt omedvetna föreställningar och konflikter, kallas metoden med fria associationer. Den består i att analysanden (den som genomgår psykoanalys) låter tankarna löpa fritt utan hänsyn till deras innehåll. Oavsett om de är anstötliga eller inte, oavsett om de verkar betydelselösa eller ej, ska de nämnas för analytikern (den som genomför analysen). Denne försöker inta en så allmän och neutral hållning som möjligt, för att kunna bearbeta analysandens infall med sitt eget omedvetna.

En särskilt avgörande del av denna process är den s k överföringen. Analysanden överför känslor av hat och kärlek på sin analytiker, reagerar mot analytikern som han eller hon reagerat mot viktiga personer under uppväxten. Tack vare denna överföring kan analysanden få sina förhållningssätt och reaktionsmönster belysta och medvetandegjorda.

(Se även motöverföring.)

En behandling (analys) avslutas, när motstånd och överföringar har gjorts medvetna och analysanden genom dessa insikter är bättre rustad att handskas med sina yttre och inre konflikter. Från att ha varit ganska korta under Freuds första år som analytiker, kom analyserna att förlängas till att omfatta minst 2-3 år med entimmessessioner 3-5 dagar i veckan.

Psykoanalys går ut på att göra omedvetna konflikter medvetna. Först trodde Freud att insikten i problemet skulle verka terapeutiskt. Att patienterna fick tillfälle att "avreagera sig" skulle fungera renande, som en katarsis. Men han fann ganska snart att konflikten måste genomarbetas grundligt, innan energin i den kan bli helt frigjord (genomarbetning).

Freud och hans yngsta dotter, Anna, samlade kring sig hängivna anhängare som träffades regelbundet i deras bostad i Wien. Den schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875-1961) var omkring 1910 rörelsens "kronprins" men hade en mer holistisk och religiös livssyn (som knöt nära an till mysticism) och bröt år 1913 med Freud.

En viktig utvecklingslinje är jagpsykologin med företrädare som Anna Freud (1895-1982), Ernst Kris (1900-1957), Heinz Hartmann (1894-1970) och David Rapaport (1911-1960). En tredje betydelsefull utveckling av freudianismen är neoanalysen (se nyfreudianism).

Den inriktning som psykoanalysen fick tack vare den tysk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein (1882-1960) blev avgörande för psykoanalytisk teoribildning under 1970- och 80-talen. Jämte en grupp brittiska psykoanalytiker utformade hon en objektrelationsteori.

(Se även kleiniansk teori.)

Som framgått av ovanstående sker psykoanalytisk teoribildning genom att Freud eller andra med psykodynamisk grundsyn skapar teorier om det mänskliga psyket i form av hypoteser, vilka de sedan arbetar efter och söker bekräftelse på. Det har lett till oförsonliga lärostrider mellan företrädare för de olika varianterna av psykoanalys. Kritik har även kommit utifrån, från företrädare för annan vetenskapsteori och annan människo- och kunskapssyn. Dessa är några huvudinvändningar från motståndare till psykoanalytisk forskning och teori:

• Psykoanalytisk personlighetsteori gäller endast för vissa personer och har inte den allmänna giltighet som företrädarna hävdar.

• Psykoanalysen överdriver betydelsen av könsdriften (en kritik som också har förekommit inom den psykoanalytiska rörelsen).

• Psykoanalysen är en pseudovetenskap, dvs en skenvetenskap. Flera av dess teser är sådana att de inte låter sig testas empiriskt. Psykoanalytikern får alltid rätt i sina tolkningar eller hypoteser (se konstruktion i psykoanalys), ty om någon inte godtar eller reagerar positivt på dessa, förklaras det med att han eller hon blockerar tolkningen genom fortsatt bortträngning av de känsliga minnena till det omedvetna.

• Under vilka omständigheter och för vilka besvär en psykoanalytisk behandling är till hjälp har inte kunnat klarläggas.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att psykoanalysen och dess olika avläggare fick stor betydelse för psykologi, psykoterapi, människo- och samhällssyn under 1900-talet och att många av dess grundtankar har blivit allmängods, men att den som rörelse inom psykologin och kulturlivet från sekelskiftet 2000 tappat i vitalitet och genomslagskraft.