Psykologilexikon

Eng: psychology.

1. Läran om själslivet. Vetenskapen om de psykiska fenomen och processer, antingen enbart om medvetna sådana eller om både medvetna och icke-medvetna processer.

2. Vetenskapen om djurs och människors sätt att uppfatta, uppleva, handla och reagera.

3. Vetenskapen om djurs och människors beteende, bl a om vilka faktorer som styr beteendet.

4. Människokunskap.

5. Psykologisk verksamhet utövad professionellt.

 

Psykologi som vetenskap om djurs och människors beteende

Behaviorismen fick ett dominerande inflytande över amerikansk psykologi från 1930-talet fram till 1980-talet. Enligt denna riktning kunde psykologin inte bli vetenskaplig om den inte avstod från forskning om det subjektivt upplevda, dvs sådant som tankar, känslor och motiv. Endast yttre registrerbart beteende skulle vara föremål för vetenskaplig forskning. På 1940-talet spreds termen beteendevetenskap (behavioural science (am: behavioral) som beteckning på vetenskap om djurs och människors beteende i olika situationer och reaktioner på olika typer av stimuli. Det har gjort att de engelska orden behaviour och behavioural i många sammanhang har samma innebörd som de svenska orden psyke och psykisk (mental) men i de flesta fall med fokus på människors handlingar. Se t ex kognitiv beteendeterapi. Många vetenskaper, t ex etologi och antropologi, även pedagogik och sociologi, kom under en tid att räknas till "beteendevetenskaperna". Detta språkbruk lever kvar i det svenska ordet beteendevetare som avser personer som studerar eller ägnar sig åt psykologiska, pedagogiska och sociala ämnen och frågeställningar.

 

Psykologi med olika bakgrund

Man skiljer mellan: a) psykologi som teori om själslivet oavsett under vilken epok den har tillkommit eller i vilken form (religiös, litterär, vetenskaplig) den har, b) psykologins huvudfåra eller huvudströmning (mainstream psychology) som är den typ av psykologi och psykologisk forskning som är den dominerande vid de psykologiska institutionerna i västvärlden, c) nationellt förankrade teorier som den ryska, tyska, brittiska eller franska psykologin med deras avvikelser från huvudfåran, d) speciella teorier och forskningsprogram som psykoanalysen, behaviorismen, existentialistisk psykologi, buddhistisk psykologi, parapsykologi, radikal psykologi osv, e) "inhemsk psykologi" med förankring i en helt annan kulturtradition än den västerländska, t ex kinesisk, indisk och muslimsk psykologi. De föreställningar om människan och själslivet som gjort sig gällande i europeiskt tänkande och europeisk religiös mystik under mer än 2 500 år sätter fortfarande sin prägel på psykologisk forskning och verksamhet i västvärlden. 

 

Riktningar i psykologin - psykologiska skolbildningar

Associationismen eller associationspsykologin. Denna företräddes främst av Wilhelm Wundt (1832-1920) i Tyskland och Edward Titchener (1867-1927) i USA. Enligt Wundt var det psykologins uppgift att objektivt undersöka hur sinnesintrycken kombineras till föreställningar. Metoden var introspektion, dvs iakttagande av egna medvetandeförlopp, forskarnas egna och deras försökspersoners. Funktionalismen. En riktning som uppstod på grundval av den filosofiska pragmatismen, enligt vilken föreställningars sanning avgörs av deras praktiska konsekvenser. Den kallas funktionalistisk därför att den var inriktad på psykiska funktioner, inte som Titcheners på psykiska strukturer. Kända företrädare var William James (1842-1910), John Dewey (1859-1952), James Angell (1869-1949) och Harvey Carr (1873-1954). Enligt funktionalismen är människors och djurs föreställningar och begrepp en sorts instrument för hantering av de problem som möter individerna i deras livsmiljö. James betonade att medvetandet är en kontinuerlig ström av upplevande som präglas av individernas agerande i den livsvärld där de är satta att fungera.

 

Behaviorismen. Man kan se behaviorismen som en vidareutveckling av funktionalismen och samtidigt som en protest mot den. Dess amerikanske upphovsman, John B Watson (1878-1958), hävdade i en artikel som publicerades år 1913 att medvetandeströmmen är alltför subjektiv för att kunna bli föremål för vetenskapligt studium. Likartade tankar hade redan tidigare framförts av den ryske fysiologen Ivan Pavlov (1849-1936). Om psykologin vill göra anspråk på vetenskaplighet måste den enligt behaviorismen begränsa sig till ett objektivt studium av observerbart beteende. Beteenden och handlingar måste kunna avgränsas, registreras och mätas. Deras exakta samband med yttre stimuli måste kunna fastställas i form av lagbundenheter. Alla beteenden måste betraktas som inlärda. Watsons ställningstagande fick stor betydelse för psykologins utveckling från spekulation om själslivets natur till experimentell vetenskap om objektivt konstaterbara fenomen. Under 1950- och 60-talen dominerades behaviorismen av den forskning som bedrevs av BF Skinner (1904-1990). Med systematiska studier utformade han metoder för formning av djurs och människors beteende, vilket gav upphov till utbildningsteknologi i undervisningen och beteendeterapi i kliniskt arbete. Behaviorismen kom från 1960-talet att splittras på olika riktningar. Många menade att medvetandeprocesser skulle kunna bli föremål för experimentellt vetenskapligt studium. Albert Bandura (f 1925) betydde mycket för utvecklingen av social [lookup:inlärningsteori], socialkognitivism och kognitiv behaviorism. Därmed fick vi en andra våg av behaviorism, som i början av 2000-talet avlöstes av en tredje våg, då man till beteendet även räknade sådant som meditation och mindfulness men studerade dessa fenomen mera som beteende än som något religiöst eller filosofiskt.

 

Fenomenologiska riktningar. Filosoferna Franz Brentano (1838-1917) och Edmund Husserl (1859-1938) utformade en fenomenologi som protest mot 1800-talsmaterialismen och den positivism som utgick från att människors föreställningar blott är avbilder av yttre stimuli (se psykofysik). Enligt fenomenologin är tvärtom begreppen en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna uppfatta de intryck vi får genom sinnena. Begrepp är något som bildas av psyket självt, och är inte avbilder av verklighet. Se förstående beteende- och samhällsvetenskap.

 

Gestaltpsykologin med ursprung i fenomenologisk psykologi blev en skolbildning för sig, vars företrädare sökte fastställa de lagar som gäller för uppfattande och tänkande och enligt vilka allt vi tar emot genom sinnena ordnas så att det får struktur (gestalt) och mening. De mest kända gestaltpsykologerna är Max Wertheimer (1880-1943), Wolfgang Köhler (1887-1967) och Kurt Koffka (1886-1941), i Norden dansken Edgar Rubin (1886-1951). Deras experiment visade entydigt att själslivet organiserar uppfattandet, upplevandet, tänkandet och handlingarna enligt struktur- och meningsprinciper. Den gestaltande kraften i våra hjärnor gör att vi kan få insikt i omvärldens beskaffenhet, varigenom vi också kan strukturera om våra intryck och tankar och därigenom lösa problem.

 

Fältteori. Kurt Lewin (1890-1947) tillämpade fenomenologiska och gestaltpsykologiska grundtankar på studiet av personer och grupper. Genom att kalla sin psykologi för fältteori anspelade han på fysiska strukturer av typen magnetfält och gravitationsfält. När han emigrerade från Tyskland till USA fick hans teoribildning ett enormt inflytande på socialpsykologins utveckling såväl i USA som internationellt. Gruppdynamiken och den ekologiska psykologin är utväxter av denna riktning.

 

Psykodynamiska riktningar. Dessa har sitt ursprung i den hypnosforskning som florerade i Frankrike i slutet av 1800-talet och som kraftigt stimulerade Sigmund Freud (1856-1939) att utforma sin psykoanalys, ursprunget till de psykodynamiska riktningarna. Freud sökte förklara mänskliga reaktioner och neuroser som uttryck för konflikter mellan drifterna (detet), jaget och överjaget (av individen accepterade och hyllade normer). Som motpol till denna förklaringsmodell men ändå inom det psykodynamiska lägret finns den jungianska psykologin som bär namn efter sin upphovsman, schweizaren Carl Gustav Jung (1875-1961). Enligt Jung har människan arketypiska föreställningar om goda och onda krafter, om makt och vanmakt, om tvång och befrielse som tar sig uttryck i olika myter och symboler i olika kulturer. Dessa arketypiska föreställningar anses vara av största betydelse för personlighetsutvecklingen liksom för gestaltandet av ursprungliga djupt liggande manliga och kvinnliga egenskaper hos såväl män som kvinnor.

 

Konstitutionspsykologi. Denna har sitt ursprung i antikens föreställningar om att människor kan ha överskott på en av kroppsvätskorna blod, svartgalla, gulgalla och slem. Det skulle enligt den tidens sätt att se förklara varför de blir då sangviniker, melankoliker, koleriker respektive flegmatiker. Under 1920- och 30-talen fram till mitten av århundradet hade typläror av olika slag stort inflytande i klinisk psykologi. Ernst Kretschmer (1888-1964) konstaterade att det finns ett samband mellan gänglig kroppsbyggnad och inåtvänd läggning, mellan rundhyllt kroppstyp och utåtriktad, godmodig läggning samt mellan kraftig, muskulös kroppsbyggnad och trög, sävlig läggning. Under 1950- och 60-talen blev den konstitutionspsykologi som framställdes av Raymond B Cattell (1905-1998) mycket uppmärksammad och använd i praktiskt psykologiskt arbete. Hans Jürgen Eysenck (1916-1997) gjorde likartade studier och drog slutsatsen att extraversion/introversion (utåtvändhet/inåtvändhet) och neuroticism är grundläggande faktorer i personlighetsutvecklingen. Carl Gustav Jung (se ovan) kan också räknas till konstitutionspsykologerna genom sin upptäckt av introversion och extraversion som grundläggande personlighetsegenskaper.

 

Differentiell psykologi och testpsykologi. Enligt Charles Darwins lära om biologisk utveckling har individernas och arternas egenskaper och förmågor en avgörande betydelse för deras överlevnad och utbredning. En kusin till Darwin, Francis Galton (1822-1911), konstruerade på grundval av denna teori de första psykologiska testen. Avsiten var att rent objektivt kunna mäta livsdugligheten hos olika individer och grupper i vår art. I slutet av 1800-talet och under de första årtiondena av 1900-talet blev flera forskare inom statistik och psykologi engagerade i testkonstruktion för arbetslivet och skolan, t ex Carl Friedrich Gauss med den för all statistisk bearbetning av testresultat oumbärliga normalfördelningen, Charles Spearman (1863-1945) genom användning av faktoranalys vilket ledde till upptäckten av g-faktorn, allmänintelligensen, Alfred Binet (1857-1911) med sin i alla västländer mycket använda åldersskala för intelligensmätning och David Wechsler (1896-1981) som på 1930-talet konstruerade en testskala med både verbala och icke-verbala uppgifter. Wechslertesten är i sina olika utformningar numera de mest använda för bedömning av kognitiv förmåga och störningar i denna.

 

Humanetologi och sociobiologi. Djurpsykologin fick en kraftig blomstring under 1960- och 70-talen tack vare insatser inom etologin av Niko Tinbergen (1907-1988) och Konrad Lorenz (1903-1989). Det låg nära till hands att se likheter mellan människors och djurs beteende, vilket ledde en del forskare till att studera präglings- och bindningsbeteende, aggressivitet och sexualitet hos människor på samma sätt som dessa fenomen studeras hos djur. År 1975 publicerades ett arbete om sociobiologi av den amerikanske biologen Edward O Wilson (f 1929). I detta arbete framställs människan som ett socialt djur, vars sociala och kulturella beteende har ett biologiskt ursprung  i princip på liknande sätt som det sociala beteendet hos termiter, höns, vargar, gorillor och schimpanser. På grund av stora framsteg inom neurofysiologin snarare än sociobiologiska teorier vann den biologiska psykologin terräng under 1980-talet. Det ledde allmänt till en biologisk syn på människans beteende, inte endast på djurs och människors sociala beteende. Den nya inriktningen gjorde att termen evolutionspsykologi (evolutionär psykologi) nu uppfattad som mer adekvat än ordet sociobiologi, samtidigt som det har en mer generell betydelse och gäller alla psykiska fenomen, inte bara de sociala.

 

Kognitionspsykologi och kognitivism. Under 1960- och 70-talen fick den kognitionspsykologin ett kraftigt uppsving med företrädare som Jean Piaget (1896-1980), George A Miller (f 1920), Ulric Neisser (f 1928) och Jerome Bruner (f 1915). Piaget var speciellt intresserad av det logiska och matematiska tänkandets utveckling under barndomen och i puberteten. Han tyckte sig urskilja olika stadier i det logiska tänkandets utveckling och drog vittgående slutsatser om hur undervisningen i skolan bör vara upplagd, vilket återspeglades i flera länders läroplaner på 1970-talet, bl a de svenska.

 

Neuropsykologi och kognitionsforskning. Under 1990-talet och i början av 2000-talet kom neurovetenskaplig forskning och metodutveckling att få stor betydelse både för den kliniska och allmänna psykologin.

 

Integration, eklekticism och mångfald

Från 1980-talet och framåt har psykologin kommit att omfatta människors upplevande, reaktions- och beteendemönster, handlingar, värderingar och attityder, utveckling och sociala relationer i ett mycket brett perspektiv. Aspekter från biologin, fysiologin, psykiatrin, datologin och samhällsvetenskaperna får därmed allt större betydelse i nutida psykologisk forskning och teoribildning.

 

Grenar inom teoretisk psykologi

Psykologi består av flera grenar eller deldiscipliner. Vissa grenar har samma namn som vissa riktningar. Kognitiv psykologi är sålunda ett namn både på en riktning och en gren (deldisciplin) och heter som riktning kognitivism, och har i form av kognitiv neuropsykologi alltmer hävdat sig som ett eget forskningsområde. Här är en förteckning över de mest betydande grenarna av psykologin och en kortfattad beskrivning av varje (klicka på dem som du vill veta mer om):

 

Allmän psykologi: gren av psykologin som har fokus på psykiska fenomen överhuvudtaget med de här följande grenarna som delar av denna helhet. När man idag använder ordet psykologi menar man både teoretisk och praktiskt tillämpad psykologi. Det är den teoretiska psykologin som brukar kallas allmän psykologi, ett begrepp som dock blivit allt ovanligare.

Kognitionsykologi, kognitiv psykologi: studiet av fenomen som gäller inhämtande och bearbetning av information (perception, inlärning, minne, tänkande). Här ingår alltså bl a perceptionspsykologi och inlärningspsykologi.)

Motivationspsykologi: studiet av drifter, behov och motiv.

Emotionspsykologi: studiet av känsloreaktioner.

Utvecklingspsykologi: studiet av individens utveckling från konceptionen till sista fasen av ålderdomen.

Differentiell psykologi: studiet av skillnader mellan individer och kategorier av människor, numera en del av personlighetspsykologin.

Genuspsykologi: studiet av manligt och kvinnligt, speciellt mot bakgrund av sociala och kulturella faktorer.

Socialpsykologi: studiet av grupper och organisationer och människors sätt att reagera i grupp, att bilda attityder, värderingar och åsikter.

Kulturpsykologi, etnopsykologi:  forskning om hur människor fungerar socialt och hur de formar sin identitet olika beroende på skillnader mellan de kulturer som människor växer upp i eller anpassar sig till.

Psykologisk antropologi: gren av kulturantropologin  som fokuserar hur individuella egenskaper hos människor på olika sätt och i olika hög grad tar form i samspel omgivande kulturmilj samt på hur människor i olika kulturer uttrycker och tolkar egna och andras känslor samt hur människor relaterar till varandra (jaget i möte med den andre, the self and the other).

Personlighetspsykologi: studiet av hur individen fungerar som hel person, varvid känslor, motiv, tankar osv betraktas som aspekter av personen som helhet.

Biologisk psykologi: studiet av hur fysiologiska processer, speciellt i nerv- och hormonsystem, hänger samman med psykiska processer och med reaktions- och beteendemönster. Särskilt neuropsykologin, bl a kognitiv neurovetenskap, har under 1990-talet ryckt fram till en viktig gren av såväl neurovetenskap som psykologi. Evolutionspsykologin, genetisk psykologi, etologi och komparativ psykologi som handlar om beteendets utveckling genom djurserien hör hit.

Psykofysik: studiet av sambandet mellan stimuli och uppfattning av dem.

Psykopatologi: studiet av psykiska störningar.

Etologi: studiet av djurens beteende, en disciplin som av många räknas till biologin. Djurpsykologi omkring år 1900 kallades komparativ psykologi därför att man var intresserad av själslivets utveckling från enklare till mer komplicerade former.

 

Grenar inom praktisk psykologi

Psykologi som professionell verksamhet, dvs tillämpad psykologi, kan indelas i lika många områden som det finns mänskliga aktiviteter. Vi har därigenom fått beteckningar som: arbets- och organisationspsykologi (finns även separata som arbetspsykologi och organisationspsykologi), barnhälsovårdspsykologi, ekonomisk psykologi, handikappsykologi, hälsopsykologi, idrottspsykologi, klinisk barnpsykologi, klinisk psykologi, militärpsykologi, miljöpsykologi, musik-, konst- och litteraturpsykologi, pedagogisk psykologi, psykologisk rådgivning, psykoterapi, coachingpsykologi, rehabiliteringspsykologi. reklampsykologi, religionspsykologi, rättspsykologi, skolpsykologi osv.

(Se även diskursiv psykologi, dynamisk psykologi, experimentell psykologi, parapsykologi, pastoralpsykologi.)