Psykologilexikon

Eng: psychotherapy.

Behandling företrädesvis av psykiska och psykosomatiska störningar med psykologisk metod.

När man i slutet av 1970-talet inrättade en statlig psykoterapiutbildning i Sverige, beskrev man i utbildningsplanen psykoterapi som en systematisk och målinriktad verksamhet, bedriven med vetenskapligt grundade psykologiska metoder och med beaktande av samspelet mellan individ och social miljö. Psykoterapi skulle utföras eller ledas av särskilt utbildade personer i syfte att hjälpa människor att komma till rätta med psykiska och psykosomatiska besvär, samlevnadsproblem och andra problem i livsföringen. Se psykoterapiutbildning.

Begreppet psykoterapi dök upp första gången 1872 i en bok av den brittiske psykiatern D Hack Tukes (1827-1895). Liksom många andra vid den tiden sysslade han med hypnos och liksom Jean Martin Charcot (1825-1893) i Paris och Ambroise-Auguste Liébault (1823-1904) och Hippolyte Bernheim (1837-1919) i Nancy upptäckte han att kroppsliga och psykiska sjukdomar kunde botas med denna rent psykologiska metod.

Den utveckling av psykoterapeutiska metoder som skedde under 1920- och 30-talen kom under 1960-talet att ligga till grund för en kraftig blomstring av psykoterapeutisk teoribildning, skolbildning, utbildning, verksamhet och forskning.

Olika riktningar och deras främsta företrädare behandlas i detta lexikon under separata uppslagsord. Se beteendeterapi, dialektisk beteendeterapi, existentialanalys, hypnos, klientcentrerad terapi, kognitiv beteendeterapi, kognitiv terapi, kroppsterapi, känsloterapi, personcentrerad terapi, psykoanalys, psykosyntes.

(Se även insiktsterapi, jagstödjande terapi, nätverksterapi, psykiatri, psykosocial, psykoterapeutiskt förhållningssätt.)