Har min dotter Aspergers syndrom?
Jag har en 9-årig dotter som visar en hel del symtom på s.k. högfungerande autism (asperger) såsom att hon har svårt att få kompisar (extremt blyg i många situationer), vill bara ha viss sorts kläder och vill inte sköta sin hygien, är kravundvikande etc.
Detta började i samband med att hon började förskoleklass, innan dess utvecklades hon normalt även socialt. Hennes enda kompisar sedan 6-års är också "udda" och vi vet nu att de har aspergerdiagnos.
Jag har läst mycket om asperger och tycker som sagt många "yttre" symptom stämmer men däremot det som jag har uppfattat som själva "kärnan" i autism: att ha svårigheter att läsa av andra människor, det tycker jag inte alls hon verkar ha problem med, utan är snararast en styrka hos henne, och det gör mig väldigt förvirrad.
Hon älskar rollspel och hon kommer ofta med klockrena kommentarer om situationer som visar att hon verkligen har en god förmåga att läsa av när någon inte riktigt menar det hen säger, när någon inte är intresserad av vad den andre säger o.s.v. Hon har definitivt även känsla för att det hon säger kan såra andra människor så hon "spelar teater" när hon exempelvis får en julklapp hon inte gillar av en släkting (men är mer ärlig med oss vilket väl är helt naturligt).
Är det trots detta möjligt att hon skulle få en autismdiagnos? Om så är fallet, vad är egentligen "kärnan" i diagnosen asperger som alla har gemensam?
Ingrid Gråberg svarar:
Aspergers syndrom och högfungerande autism är två begrepp som rymts inom kategorin autismspektrumstörningar. Man har även pratat om atypisk autism och autismliknande tillstånd. I den nya upplagan av diagnosmanualen DSM, som är framtagen av The American Psychiatric Association, har man tagit bort Asperger-diagnosen, vilket motiveras med att det inte går att peka ut några kvalitativa skillnader mellan Aspergers syndrom och autism. I DSM-5 används således bara diagnosen autism, men med olika tillägg och nivåbestämningar som ska klargöra svårighetsgrad/hjälpbehov och om det till exempel också finns en intellektuell funktionsnedsättning eller en nedsatt språklig förmåga.
Symtomkriterierna för autism delas in i två områden. A-kriterierna beskrivs som ”Varaktiga brister i förmåga till social kommunikation och social interaktion…” medan B-kriterierna beskrivs som ”Begränsade, repetitiva mönster i beteende, intresse eller aktiviteter…”.
Det finns tre A-kriterier som alla ska vara eller ha varit uppfyllda och det finns fyra B-kriterier, varav minst två ska vara eller ha varit uppfyllda. Man skulle kunna sammanfatta det med att det finns två ”kärnor” som kännetecknar autism. Den ena kärnan handlar om att man har någon form av svårigheter med det sociala samspelet och den andra kärnan handlar om att man är rigid/oflexibel/rutinbunden (det kan handla om allt ifrån att man snöar in på ett enskilt intresseområde till att man är mer allmänt fyrkantig och har svårt med förändringar).
I grova drag kan man alltså sammanfatta vad som utgör den gemensamma kärnan i autismdiagnosen, men symtomen kan ta sig olika uttryck och vara mer eller mindre tydliga.
Sedan är man inte en diagnos, utan vi har alla en massa personlighetsegenskaper och förmågor som gör oss till dem vi är. Två personer med samma diagnos kan med andra ord upplevas som väldigt olika varandra.
När man läser en diagnosmanual inser man snart att vi alla lite till mans har drag av både det ena och det andra. Det är inte heller så enkelt att man har, eller inte har, en viss förmåga eller ett visst sätt att fungera. Inom psykiatrins område handlar det oftast om att försöka avgöra om symtomen förekommer i en sådan omfattning att det går utanför det som kan kallas för normalområdet. Att oroa sig är till exempel en helt normal företeelse, men om oron är stark och/eller förekommer ofta, utan at det finns någon påtaglig, faktisk fara, så kan den utgöra ett symtom, ett lidande och ett hinder i vardagen. Någon exakt gräns för när oron har passerat det normala/det vanliga finns inte, utan det måste alltid till en så kallad klinisk bedömning från fall till fall.
Samma sak gäller symtomen kopplade till autism och svårigheter med det sociala samspelet. En del har så omfattande och tydliga symtom att vilken lekman som helst skulle kunna gissa sig till rätt diagnos, men många personer befinner sig i gränslandet mellan vad som kan klassas som normalfungerande och det som kan betecknas som en funktionsavvikelse eller en funktionsnedsättning. Det är till exempel svårt att bedöma personer som är välbegåvade och särbegåvade (särbegåvad innebär att man har en intellektuell kapacitet som ligger långt över genomsnittet). Å ena sidan kan de kompensera för sina sociala brister med en hög intellektuell funktionsnivå, genom att de har lätt att förstå och föreställa sig saker rent teoretiskt. Därför kan det dröja till tonåren eller vuxen ålder innan bristerna uppmärksammas. Å andra sidan kan särbegåvade barn ibland ha svårt att passa in i sociala sammanhang, eftersom de tänker och kommunicerar på en högre nivå än sina jämnåriga, utan att de för den skull har fler autistiska drag än genomsnittet av befolkningen.
Nu till din dotter. Du ser en del Asperger-drag hos henne samtidigt som du inte upplever att hon har några svårigheter med det sociala samspelet. Tvärtom så upplever du att hon är bra på att läsa av andra och att hon kan anpassa sig efter person och situation när det kommer till beteenden och uttalanden. Samtidigt har hon svårt att få kompisar och vill till exempel inte sköta sin hygien.
Frågan är om de symtom som du beskriver ställer till mycket bekymmer eller om de leder till ett lidande för flickan. Om så inte är fallet, det vill säga om dottern mår bra och det mesta i livet fungerar väl så kan jag inte se något skäl till att göra en utredning. Men utan att ens ha träffat ditt barn kan jag inte svara på om det, trots allt, finns en möjlighet att hon har autism. En kort skriftlig beskrivning av en person är nämligen aldrig ett tillräckligt underlag för att kunna avfärda eller slå fast diagnoser.
Här kan du läsa mer om:
Vänlig hälsning,