12/9/2015

Gymnasieelev som visar tecken på utmattningssyndrom

Jag är en gymnasielärare. Vi har en elev på skolan, som är 19 år. Hon går NA. Förut var hon alltid engagerad, glad och energifull. Hon var så framgångsrik att det inte går och beskriva med ord. Hon visar nu väldigt tydliga tecken på utmattningssyndrom och hon mår jättedåligt över att hon inte är lika duktig i skolan. Hon var en A-elev och nu har hennes skolk kommit upp till 59%.

Hon var öppen och berättade för kuratorn om hur hon mår, men det har skett händelser som fått henne hata hela skolpersonalen. Före höstlovet tog hon överdos, 17 antidepressiva tabletter på en gång. Dagen efter berättade hon på egen hand att hon hade tagit det. Hon blev hemskickad i en vecka av skolledningen och föräldrarna blev kontaktade. Det blev ännu värre för henne när föräldrarna blev kontaktade. Hennes föräldrar visste INGENTING om hennes skolsituation och tror fortfarande att hon är A-eleven.

Efter lovet kom hon tillbaka men pratar aldrig om hur hon mår och spelar glad. Hon tar väldigt stort avstånd från oss vuxna och vill inte prata om sitt mående. Även om hon ser glad ut, så vet vi att hon inte kan vara så glad efter allt hon gått igenom. Hennes frånvaro förbättrades också, men det blev så bara för hon inte vill visa sina föräldrar att hon skolkar och att hon mår bra. Det hade hon sagt tidigare.

Vad kan vi göra som vuxna? Hon hatar elevhälsan och elevhälsan tar aldrig kontakt med henne heller. Vad blir konsekvenserna om hon fortsätter dölja allt inom sig?


Ingrid Gråberg svarar:

Som psykolog har jag fått flera föräldrar och lärare att höja på ögonbrynen, genom att uppmana överambitiösa elever att lägga mindre tid och energi på skolarbetet. Men min uppmaning beror inte på att jag tycker att skolan är oviktig, utan den beror på att jag tycker att den mentala hälsan är viktigare än ett bra betyg. Och det handlar inte bara om måendet här och nu. Mår man dåligt under en längre tid kommer det förr eller senare att påverka prestationer i vardagen, bland annat i skolan. Kör man på utan att lyssna på kroppens signaler riskerar man i slutändan att gå in i den berömda väggen, det vill säga hamna i en utmattningsdepression. När den slår till med full kraft klarar man knappt att ta sig upp ur sängen. Med den vetskapen är det för mig självklart att man måste dra i handbromsen och göra omprioriteringar när olika stress- och depressionssymtom börjar göra sig påminda.

Bara att jobba extremt mycket och intensivt under lång tid är tärande om man aldrig får chans till återhämtning. Men om allt övrigt i livet flyter på, när man inte har någon större anledning att oroa sig för saker (ekonomi, anhöriga eller mobbning till exempel) och när det finns glädjeämnen i tillvaron, såsom goda relationer och givande intressen, ja då kan vi ofta klara en ganska hög arbetsbelastning utan att bli sönderstressade. Hur bra vi är på att hantera stress beror dock inte bara på de yttre faktorerna som erbjuds oss, utan också på egna, medfödda och förvärvade förutsättningar. Vi är av olika anledningar mer eller mindre sårbara. En del är väldigt ångestbenägna eller blir lätt nedstämda, medan andra närmast verkar sakna förmågan att känna oro eller nedstämdhet.

Frågan är vad som gjort att just din elev har gått från att vara en högpresterande ”duktig flicka” till att börja skolka och ta en överdos av antidepressiva tabletter. Hur mycket har hon behövt anstränga sig för att bli så framgångsrik att du till och med saknar ord för att beskriva succén? Har det krävts timmar och åter timmar av råpluggande på fritiden för att lyckas så bra med studierna? Eller har det tagit mest på krafterna att hålla upp en glättig fasad? Hur har eleven det hemma? Är det föräldrarna eller hon själv som satt upp de höga målen? Att föräldrarna inte har förstått hur dottern mår, beror det på omsorgssvikt/bristande engagemang eller beror det på att tjejen är väldigt skicklig på att dölja sitt mående? Och döljer hon det för att skydda/skona föräldrarna eller på grund av rädsla (befogad eller obefogad)?

Du skriver att det blev ännu värre för eleven när föräldrarna blev kontaktade. Berodde det på att de gjorde livet surt för henne eller mådde hon sämre av någon annan anledning? Var det det upplevda sveket från skolan som gjorde att hennes tillit till vuxenvärlden kom i gungning? Skämdes hon inför sina föräldrar? Blev föräldrarna arga? Blev de överbeskyddande? Kände de sig svikna av dottern som vänt sig till andra med sina förtroenden?

Hade eleven varit under 18 år hade det varit befogat att samarbeta med föräldrarna och om inte det hade fungerat så hade det kanske funnits anledning att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Nu är tjejen myndig och bestämmer själv om föräldrarna ska vara delaktiga.

Det går tyvärr inte att göra saker ogjorda, men kanske kan skolan lära sig något av sina eventuella misstag. Utifrån din beskrivning låter det som att man agerat snabbt och ogenomtänkt, istället för att bemöda sig om att ha eleven med sig. Hur det än gick till så ledde skolans insatser till att 19-åringen helt tappade förtroende för de anställda på skolan. Innan den aktuella händelsen var hon öppen och anförtrodde sig till kuratorn. Nu har hon stängt alla dörrar och visar återigen upp en glad fasad. Du undrar vad det kan få för konsekvenser. Det beror på vilka förutsättningar hon har att hantera situationen på egen hand och vilket eventuellt stöd hon kan få från släkt och vänner. Det beror också på hur pass dåligt hon mår och vad som är den huvudsakliga förklaringen till måendet.

Enligt eleven så har elevhälsan försuttit sina chanser och övrig skolpersonal håller hon ett ordentligt avstånd till. Varken du eller någon av dina kollegor kan räkna med att få till stånd ett djupare samtal med henne i nuläget. Det du/ni kan göra är att ha tålamod och hoppas på att successivt kunna återvinna hennes förtroende.

Eftersom du verkar vara orolig för tjejen skulle det förmodligen kännas bättre för dig om du visste att hon hade någon form av professionellt stöd och frågan är om hon inte redan har det. Jag tänker på tabletterna hon tog. Var de utskrivna till henne måste hon ha en vårdkontakt av något slag i alla fall. Nu kan hon förstås ha kommit över medicinen på andra vägar.

Misstänker du att hon helt saknar kontakt med vården, samtidigt som du ser att stort behov, och själv inte har möjlighet att påverka henne till att söka och ta emot hjälp, så har jag ett konkret förslag på vad skolan kan göra. Bjud in en psykolog från psykiatrin eller från Ungdomsmottagningen till klassen/skolan i syfte att informera alla elever om vad man kan få hjälp med i en samtalskontakt, hur behandlingar kan gå till, vad sekretessreglerna säger och hur man tar kontakt. På så sätt hjälper du indirekt alla som skulle vara betjänta av att få psykoterapi eller enklare samtalsstöd.

Alla som behöver hjälp kommer inte att nappa och man kan inte tvinga någon att gå och prata med en psykolog eller kurator, men man kan informera om möjligheten. Vad är det man brukar säga? Man kan leda en häst till brunnen, men inte tvinga den att dricka. Samma sak gäller för din elev som du känner sådan omsorg för. Du kan erbjuda din hjälp och se till att hon vet vilka alternativ som finns inom vården, men du kan inte tvinga henne att ta emot hjälpen.

Vänlig hälsning,