2015-12-29
Min mamma är sur nästan hela tiden
Min mamma har en tendens att vara sur ibland (som alla andra mammor), men på senaste tiden har hon varit sur nästan konstant. Igår till exempel när jag kom hem så var det första hon gjorde att snäsa hej, för att sedan säga att hon skulle gå ut, och drämde ytterdörren efter sig.
Genom mina 18 års erfarenheter att ha en sån här mamma så har jag lärt mig att hon måste lugna ner sig innan man pratar med henne (eller vara nära henne då hon spottar ur sig klagomål så fort hon får chansen vid detta humör) så jag stängde in mig på rummet och väntade på att det skulle bli middag i hopp om bättre stämning. Men inget hade blivit bättre. Jag, min pappa och min lillasyster försökte att börja roliga och glada konversationer, berömde hennes goda mat, men allt vi fick var korta och irriterade svar och det blev en spänd stämning. Så då var det dags att gå in på rummet igen och hoppas att det blev bättre. Men när kvällen sedan kom och hon säger att hon går och lägger sig så får jag ett blankt godnatt, inget mer.
Liknande har det varit superlänge nu, och jag tror att det kan vara på grund av att hon är orolig. Min mormor fick diagnosen bröstcancer för ett tag sedan, och sedan dess har hon betett sig surt och argt ofta. Och hur jag en skulle vilja vara hemma mer så står jag inte ut att vara kvar! Jag flyr ofta till pojkvännen för jag mår dåligt av att vara hemma när hon är såhär.
Det går inte heller att prata med henne.
Får jag verkligen fly? Skulle hon må bättre om jag var kvar?
Ingrid Gråberg svarar:
Om din mamma mår bättre eller sämre av att du är hemma är omöjligt för mig att svara på, men utifrån din beskrivning av situationen verkar det som att dina, och övriga familjemedlemmars, ansträngningar är förgäves. Ni tassar på tå runt din mamma och försöker smeka henne medhårs för att få henne på bättre humör, men hur positiva och trevliga ni än är förblir stämningen spänd.
Du verkar vara en väldigt förstående dotter. Först har du överseende med att din mamma är sur lite då och då, och tänker att hon inte är värre än någon annan mamma. (Det kanske hon inte heller är, även om jag anar att hon har ett mer svårtyglat humör än genomsnittet.) Sedan letar du förklaringar till den senaste tidens ihållande dåliga humör och tänker att det kan bero på oron för mormors hälsa. Det här visar att du är bra på att ta andras perspektiv och att du förstår att även om mammas humör går ut över dig så behöver det inte ha ett dugg med dig att göra.
Att du har de här förmågorna och egenskaperna är positivt. Och det är fint att du tar så stor hänsyn till din mamma, men du behöver också bry dig om dig själv och ditt eget välbefinnande. Därför tycker jag inte att du behöver ha dåligt samvete över att du tar din tillflykt till pojkvännen när det är som värst. Däremot är det inte acceptabelt att hemsituationen är sådan att en eller flera familjemedlemmar känner behov av att fly därifrån.
Du skriver att det inte går att prata med din mamma. Frågan är när och hur ni har försökt att prata med henne. Har ni provat att inleda ett samtal när mamma är på bra humör? Och har ni då provat att använda er av det man brukar kalla för ”jag-budskap”? Det vill säga har ni beskrivit hennes beteenden, utan att anklaga henne för att vara sur eller otrevlig, och berättat hur det påverkar er, vilka känslor en viss kommentar eller ett visst beteende väcker hos er?
Principen för ”jag-budskap” är att man säger något i stil med ”när du säger/gör så här får det mig att känna mig…”. Tanken är alltså att man ska fokusera på de känslor som väcks hos en själv, istället för att döma eller anklaga den andra personen. När vi är upprörda och inte tänker oss för har vi ofta en tendens att slänga ur oss kommentarer som ”du är så dum/sur/taskig” och det brukar inte leda till något annat än att det ger nytt bränsle till konflikten eller den dåliga stämningen.
Lyckas ni nå fram till din mamma och få henne att förstå hur hennes mående påverkar er kan det i bästa fall vara ett första steg till en förändring i familjen. Då kanske ni kan börja prata öppet och konstruktivt om vad som krävs för att alla ska trivas.
Skulle det kännas bättre för er andra om mamma förvarnar och säger till att hon är på dåligt humör? Hur vill mamma att ni agerar när hon beter sig på ett otrevligt sätt? Är det okej, eller rent av tacksamt, om ni uppmärksammar henne på hur det ligger till? Har mamma själv några idéer om vad hon skulle kunna göra för att förhindra att hennes humör går ut över er? Om inte, kanske det är dags för er att kräva att hon söker hjälp av något slag med utgångspunkt från sitt mående. Eller att ni tillsammans söker hjälp med utgångspunkt från hur kommunikationen er emellan ser ut.
Vänlig hälsning,
