Mitt liv är förstört efter olyckan
Jag har varit elitgymnast och när jag var 15 år var jag med om en allvarlig hjärnblödning på grund av ett kraftigt fall i en slalombacke och kan därmed säga att mitt liv var över. Låg i koma i 3 veckor satt i rullstol i ett halvår tappade minnet från mitt tidigare liv och Inlärningsförmågan.
Vet ingenting om min framtid.. Är nu en bit över 20 år och vet inte vad jag klarar av, att klara av att jobba över 25 % tror jag inte blir möjligt och att innan det klara av att utbilda mig inom någonting är helt omöjligt och kommer minst ta 16 år på grund av min dåliga inlärningsförmåga.
Tränar varje dag och så mycket som jag klarar av men ändå så går jag upp i vikt!!! Äter även så nyttigt som möjligt och eftersom jag varit elitgymnast så vet jag vad som är dåligt och bra. Är så förbannad på den personen som uppfann spegeln.
Ont har jag i storst sett jämt. Kan bara ha vissa skor. Tappade vännerna från grundskolan och drömmarna om mitt liv. Musik är mitt liv, musik behöll mitt liv.
Jag blev bara 15 år.. Den rätta jag blev bara 15 år. Efter det så föddes jag om på nytt som en handikappad person, en bäbis på 16 år.
Jag har innan jag fyllde 18 varit hos psykolog och även ätit antidepressiva läkemedel under en lång tid. Ska jag börja med antidepressiva igen tycker ni eller vad ska jag ta mig till...? Antidepressiva hämmar ingen smärta, förbättrar Inlärningsförmågan eller den kropp ja haft...
Skulle kunna skriva en hel bok här nu på hur dåligt jag mår men har nog fått med det ganska bra.
Ingrid Gråberg svarar:
Livet kan vara oerhört grymt och oförutsägbart. En olycka i slalombacken och ditt liv förändrades totalt. Från att vara elitgymnast till att ha ständig värk i kroppen och inte klara av eller orka med saker som du tidigare tog för givet. Jag tänker att det måste vara plågsamt, frustrerande och sorgligt. Att det är frustrerande att inte kunna göra allt som du vill och att du sörjer det liv och den kropp som du har förlorat.
Du har helt rätt i att det inte finns någon medicin som kan förändra allt till det bättre, men med tanke på hur du mår tycker jag att du ska ta en diskussion med din läkare om det inte kan vara värt att prova någon form av medicinering. Finns det minsta chans att en behandling kan få dig att må bättre är det värt att testa - och det gäller inte bara läkemedel, utan även psykoterapi.
Det är självklart inte lätt för dig att acceptera din nya situation eller se positivt på framtiden, men vi människor har oftast en enastående förmåga att anpassa oss efter de förutsättningar som livet erbjuder oss. Med tiden kan du förhoppningsvis fokusera mer på vad du kan göra än på vad du inte kan klara av. Kanske tar musiken en allt större plats i ditt liv. Kanhända hittar du nya intressen och lär dig nya saker om dig själv.
Du har varit van vid en kropp som lyder dig närmast perfekt och du har kunnat leva ett självständigt liv, så jag gissar att du vill vara så oberoende av andra som det är möjligt. På ett sätt är det bra, eftersom det kan sporra dig till att träna hårt och utvecklas så mycket det bara går. Samtidigt kan vi alla må bra av att ta hjälp utifrån emellanåt och även om det inte finns någon enkel trollformel eller några magiska ord som kan göra dig lycklig, så finns det mycket som närstående och professionella kan bidra med. Förutom praktiska lösningar i vardagen, tekniska hjälpmedel och träningsprogram kan en bra samtalspartner vara värdefull för ditt välbefinnande.
Efter en allvarlig olycka brukar man bli erbjuden någon form av stödsamtal, men det är inte bara just då som man kan behöva psykologiskt stöd. Även personer som aldrig varit med om någon allvarlig olycka eller stor förlust hamnar i livskriser och funderar över meningen med livet. Och om man har råkat ut för en olycka som gjort att man fått se sina framtidsdrömmar slås i spillror ökar sannolikheten för att man ska hamna i grubblerier och undra över vart man är på väg och vad som ens är möjligt. Visst kan man grubbla och lida i sin ensamhet – och vissa föredrar det – men att bolla sina tankar med någon annan kan ge flera fördelar. Ibland räcker det långt bara att sätta ord på tankarna och att någon lyssnar, och ibland får man konstruktiva åsikter och idéer i retur från sin samtalspartner.
Det framgår i ditt brev att du tidigare har träffat psykolog men du skriver inget om hur er kontakt såg ut eller hur länge den pågick. Var det en positiv upplevelse? Är du beredd att göra ett nytt försök? Om du inte känner dig lockad av att påbörja psykoterapi just idag kanske du kan tänka dig att boka ett eller ett par bedömningssamtal med en psykolog eller psykoterapeut. Syftet med ett bedömningssamtal är två. Dels handlar det om att ta reda på var du befinner dig, hur ditt hjälpbehov och din motivation ser ut och vilka förväntningar och mål du har på en eventuell behandling. Och dels handlar det om en ömsesidig bedömning. Tror du att just den här behandlaren är rätt person att hjälpa dig och tror behandlaren att hen kan hjälpa just dig.
Sammanfattningsvis är svaret på din fråga alltså att jag både rekommenderar dig att ta upp en diskussion om medicinering med din läkare och att efterfråga en professionell samtalskontakt. Vilket fokus samtalen bör ha inledningsvis vet bara du. Det som har hänt och hur ditt liv ser ut idag kanske behöver mycket utrymme i början, men jag hoppas att du också kan få hjälp med att blicka framåt, identifiera de hinder som finns på vägen mot dina mål och hitta sätt att kringgå dem. Kort sagt hoppas jag att du får all den hjälp som behövs för att optimera din livskvalité.
Med vänlig hälsning,
