1/18/2016

Utreds för Adhd - Läkaren förde in uppgifter i min journal mot min vilja

Jag går på en utredning för Adhd, och nu i slutet av utredningen träffade jag en läkare. Hon fick mig att må så dåligt, ställde så mycket frågor som jag redan har berättat för socionomen som har hand om utredningen. Vissa saker ville jag inte att hon skulle föra in journalen, vilket hon sa att hon måste göra. Nu mår jag jättedåligt, hela dagen och säkert resten av veckan kommer att vara förstörd nu. Man kanske ska ljuga när läkarna frågar. Som sagt jag har ont i magen och vill bara gråta, tycker inte att hon respekterade mig överhuvudtaget.

Ska det vara så här? Måste hon lägga in allt i journalen som jag säger, även om jag säger att jag inte tillåter det? Usch vad dåligt jag mår efter det här, vill verkligen inte gå tillbaka till henne eller ens avsluta utredningen nu. Vad ska jag göra ?


Ingrid Gråberg svarar:

Vad tråkigt att du känt dig dåligt bemött under din utredning. Självklart ska man såväl inom psykiatrin som inom den övriga vården bli behandlad på ett respektfullt sätt. Det kan mycket väl vara så att din läkare borde ha varit mer lyhörd. Det kan till och med vara så att hon agerade på ett helt olämpligt sätt. Men även om läkaren skulle kunna ha uttryckt sig annorlunda och lyssnat mer på dig, så hindrar det inte att hon kan ha haft goda skäl för att gå emot din vilja gällande vad som ska föras in i journalen eller inte.

Allt som en patient säger förs inte in i journalen, eftersom det skulle bli väldigt omfattande textmassor som skulle vara svåra att överblicka. En bra grundprincip är att man tar med allt som är, eller skulle kunna vara, relevant informationsunderlag för bedömningar, behandlingar och utvärderingar. Varken mer eller mindre.

Enstaka detaljer och konkreta exempel från vardagen kan fylla en viktig funktion för att få en så levande bild av patienten som möjligt och därmed få en bättre förståelse för hur hen fungerar och vilka hjälpinsatser som krävs. Vad som är nödvändigt kan det råda delade meningar om – både generellt och i enstaka fall – men med tanke på att det kan finnas fler personer som har giltiga skäl att läsa journalen, än dem som har nytta av att ta del av detaljerna, så bör man vara restriktiv med information som är privat och kan uppfattas som känslig. Privata livsöden är förstås inte relevanta överhuvudtaget om uppdraget är att gipsa ett brutet ben, men inom psykiatrin behöver man ta hänsyn till hela människan och därför är det inte alltid självklart var gränsen ska dras.

Det finns många saker som kan vara känsliga för en patient, men som kan ha stor betydelse för den psykiater eller psykolog som ska ta ställning till eventuella diagnoser och ta beslut om behandlingsinsatser. Några exempel är trauman av olika slag, såsom sexuella övergrepp och våld inom familjen, eller någon form av missbruk. När det gäller missbruk av alkohol, tabletter och andra droger är det synnerligen viktigt att det dokumenteras i journalen, eftersom det kan vara helt avgörande för vilka mediciner som är lämpliga och hur de bör hanteras.

Att ljuga för en läkare eller utelämna viktig information är ingen bra idé. På kort sikt kan det i och för sig ge upplevda fördelar, till exempel att man slipper upprepade drogtester för att få en viss medicin utskriven. I förlängningen gör man dessvärre bara sig själv en otjänst, eftersom man riskerar att få fel behandling eller gå miste om adekvat hjälp.

Åter till just din utredning. Om den information som läkaren propsade på att föra in i din journal är relevant i sammanhanget måste hon kunna motivera sitt beslut inför dig. Att hon upprepade många av de frågorna som socionomen redan ställt skulle kunna bero på att hon inte tagit sig tid att läsa igenom tidigare anteckningar, att anteckningarna inte var klara eller att läkaren vill försäkra sig om att socionomen har uppfattat dig rätt, det vill säga att läkaren vill ha förstahandsinformation. Anledningen kan alltså vara brist på förtroende eller brist på samordning.

Det är olyckligt att patienter ska behöva upprepa saker flera gånger inom ramen för en och samma utredning. Även om det ibland är befogat att flera yrkeskategorier ställer samma frågor så bör man självfallet försöka undvika detta så mycket som möjligt.

Genom att berätta om dina upplevelser kan du förhoppningsvis bidra till att man ser över rutinerna på din mottagning. Jag tycker också att du ska framföra dina synpunkter på läkarens bemötande och ge henne en chans att förklara sig och, om det är befogat, be om ursäkt. Berätta för läkaren hur du mår och varför (vilka konsekvenser du fasar för gällande journalanteckningarna).

Kan eller vill du inte prata med läkaren kanske du kan vända dig till socionomen om du har större förtroende för hen. Ett annat alternativ är att du vänder dig till enhetschefen på mottagningen eller till patientnämnden och berättar vad du är missnöjd med. Det är bara om kritiken kommer fram till dem det berör som den kan leda till förändringar. Samtidigt är det inte alltid man som patient har mod och ork nog att leverera synpunkterna till rätt instans. Då kan man fundera över om det finns någon närstående som kan föra ens talan eller finnas med som ett stöd.

Slutligen vill jag upplysa dig om rätten att byta läkare och andra behandlare. Det är inte alltid praktiskt möjligt att få byta inom en rimlig framtid, men jag tänker att det kan vara bra att överväga olika alternativ innan du tar ett förhastat beslut om att avbryta den pågående utredningen.

Vänlig hälsning,