11/24/2010

Hur hantera pappa efter mammas oväntade bortgång?

För tre månader sedan dog min mamma mycket chockartat av en tids sjukdom. Min mamma och jag hade en väldigt nära relation, vi jobbade inom samma yrke, och pratade i telefon flera ggr/dag. Min mamma hade en otrolig sjukhusångest och "låtsades" att hon var friskare än vad hon var för att slippa hamna på sjukhus och, vilket även ett flertal doktorer bekräftat, "för att inte oroa oss anhöriga".

Detta i sig är mycket tungt att bära runt på men det jag upplever som "svårast" i detta är att jag blivit "ansvarig" för min pappa som i sin tur är mycket äldre än mamma. Från början bestämde jag och min sambo, som är helt fantastisk i allt detta, att min pappa skulle bo hos oss för att inte behöva vara ensam. Detta gjorde pappa gärna och nu har han varit inneboende hos oss i tre månaders tid. Tyvärr känns det från och till som om pappa triggar igång mycket ilska, irritation och ledsamhet hos mig.

Jag känner också att pappa "äter upp" mig och att jag aldrig får någon privat stund. Han "kräver" mitt sällskap så fort jag kommer hem, ska sitta nära när jag känner att jag vill vara ifred, ringer upp mig så fort han inte vet var jag är, åker med mig och handlar när jag åker iväg med argumentet "att få komma ut lite", hänger med på middagar till våra vänner osv, diskuterar praktiska saker runt mammas död på ett burdust sätt osv. Han beter sig inte alls i närheten av detta mot sina äldre söner.

Hur hanterar jag situationen och hur kan jag få honom att begripa detta?


Anna Karlstedt svarar:

Sorgen efter din mamma är såklart smärtsam. Utifrån ditt brev tycks det dock inte vara något utöver en normal sorgereaktion och därmed inte så svårt att förhålla sig till. Det är smärtsamt och sorgligt men inte konstigt eller komplicerat.

Svårare och mer komplex tycks relationen till din pappa vara. Du och din sambo har visat honom stor omtanke. Att öppna upp ert hus och hem innebär ju per automatik också att släppa in honom i era liv på ett nytt sätt. Er privata sfär blir ofrånkomligen mindre privat och den egna tiden mindre egen. Så är det och det är något som du till viss del kommer att behöva acceptera. Däremot ska du inte behöva känna dig uppäten och kvävd på det sätt som du beskriver.

Självklart är det känsligt att ta upp det här med din pappa men om han ska bo kvar finns det nog ingen annan utväg.

Det som gör det extra svårt är att era roller kastats om. Plötsligt ska du sätta regler för vad som gäller för din pappa, i ditt hus. Situationen har ju varit den omvända tidigare i era liv.

Bäst förutsättningar för att prata med varandra har man om man gör det när man inte är arg eller frustrerad utan istället tar upp diskussionen i en stund när man har det bra. Kanske kan du lägga upp det som ett lite utvärderande samtal om de månader som gått sedan din pappa flyttade in. Ge honom en chans att säga vad han tycker har varit bra och mindre bra och ta dig sedan själv samma rättigheter.

Sen tror jag att du kan pröva att vara tydlig här och nu, i de situationer som du finner frustrerande. Säg att du vill ha en stund för dig själv, säg att du vill åka till affären ensam o.s.v. Din pappa behöver ju lära sig hur du fungerar i ditt hem och tydligheten kommer att hjälpa honom. Och om du känner mindre frustration kommer också fler situationer att fungera.

Lycka till !