9/7/2015

Jag har hemska tankar och är rädd att skada någon

Jag är en 27-årig snart trebarnsfar som jobbar heltid. Jag har så länge jag kan minnas varit ängslig och orolig för i princip allt. Kvartssamtal i skolan så kunde jag inte äta före, på flyget kunde jag inte käka för att jag var rädd. Har även svagt minne att jag vid 18-19 års ålder fått panikattack som kunde kopplas till min oro för sjukdom och död, kommer ihåg att det hade något med magen att göra.

Sedan 2012 har jag ett arbete som gruppchef på mitt jobb och får goda bedömningar där, men inombords sker en strid sedan ungefär 2 - 3 år sedan då jag blev rädd för psykiska sjukdomar och nu är jag fast i en oro där jag är livrädd för att skada andra...

När jag ska natta barnen så kommer hemska tankar upp om att slå dom eller strypa och när jag och min fru sitter och ska göra något så dyker samma saker upp. Detta får min oro att gå amok och magen börjar krångla, jag upplever spänningar i muskler och rädsla. Jag är rädd för att jag kommer att sluta antingen som ett psykfall som löper amok eller något annat.

Rädslan och oron jag har nu är gnagande och det går i perioder upp och ner i styrka och just nu och 1-2 veckor bakåt så kämpar jag i princip varje dag med detta.

Jag vet att det är långt från tanke till handling men med oron, tankarna, bilderna som dyker upp och musklerna som spänns så kommer rädslan. När musklerna spänns så är det ju precis som att kroppen förbereder sig för en rörelse...

Några rader från en person som mår dåligt och vill ha hjälp.


Liria Ortiz svarar:

Nej, så tufft som du har det sedan en tid ska du inte behöva ha det. Det finns effektiv psykologisk behandling, i första hand kognitiv beteendeterapi, KBT, för de ångestbesvär som du har. Mitt omedelbara råd till dig är att kontakta en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut med den inriktningen för ett bedömningssamtal, och information om hur psykoterapi kan hjälpa dig.

Din situation är inte ovanlig och då menar jag att man dröjer med att söka hjälp för psykologiska problem. Övergripande visar studier att det tar ungefär sju till tio är från det att besvären debuterar till att man söker hjälp och får behandling, och då talar vi om den minoritet som tar det steget. De flesta gör det tyvärr inte utan härdar ut och försöker på egen hand hitta olika sätt att leva med sina svårigheter. Så klokt att du hört av dig till Psykologiguiden. Det finns som sagt hjälp att få. Jag ska strax berätta mer om den, men först vill jag resonera om den typ av ångestbesvär som du berättar om.

Det är förstås inte möjligt för mig att säga exakt vilka psykiska besvär du har, utan från ditt brev. Men möjligen är det så att du har någon form av ångestsyndrom. Som verkar ha funnits hos dig sedan du var tonåring. Och vanligen är det så att ångestbesvär debuterar när man är i tonåren, och obehandlat ofta följer en upp i vuxenlivet.

Ett inslag i din ångest är mycket skrämmande tankar om att skada andra. Ofta upplevs den typen av tankar som påträngande och impulsartade. De har som gemensamt tema att någon katastrof ska inträffa. Trots att man förnuftmässigt inser att tankarna är orimliga, utlöser de mycket rädsla och stress. Och mycket tid går åt för att tala förnuft med sig själv och försöka få bort, om och om igen, den ångest som de utlöser. Inom psykologin kallas den här typen av tankar för tvångstankar. Erfarenheter som ganska precis motsvarar de som du berättar om i ditt brev.

Tvångstankar har ingenting med intelligens att göra. Fenomenet är känslostyrt och utgår inte från logik och kunskaper. Ångest är samtidigt en viktig känsla, som vi behöver för att orientera oss i livet och välja rätt, inte minst att undvika situationer som inte är bra för oss. Men ibland blir det fel. Den vanligaste och mest vetenskapligt förankrade förklaringsmodellen till ångest är att den till del kan vara inlärd, men också att personer med ångestbesvär verkar ha ett överkänsligt alarmsystem i hjärnan. Man reagerar lite för ofta och övertolkar händelser, inre som yttre. Till exempel finns forskning på innehållet i tvångstankar. Det man har sett är att även personer utan ångestbesvär faktiskt har tankar av liknande slag. Men de med ångestbesvär påverkas mycket mer av tankarna och reagerar med stor oro och upptagenhet med dem.

Nej, du kommer inte att löpa amok! Att tro detta, att man ska göra det som tankarna säger, är vanligt hos personer med tvångstankar och en vanlig källa till den starka oron som de utlöser. Men det karakteristiska för tvångstankar är att de inte leder till handling. Utan enbart handlar om en inre ångest, och fantasier som den utlöser. Många psykologers erfarenheter är istället att det som kännetecknar personer med tvångstankar är de är mycket ansvarstagande människor. Ett annat dilemma kan vara att man tolkar tankarna som ett uttryck för sin personlighet, och lätt hamnar i svår självkritik av slaget att man är en ”dålig människa” som tänker på detta sätt. Men den psykologiska kunskapen är att tvångstankar i stället är spratt som hjärnan utsätter oss för. Vi styr faktiskt vår hjärna mindre än vi gärna vill tro.

Som sagt, sök hjälp för dina ångestbesvär. Vänd dig till din vårdcentral, som ibland kan erbjuda psykoterapi, eller till en privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut. I en del landsting kan man också få KBT-behandling för ångest via Internet.

I väntan på hjälpen kan du också göra en del på egen hand för att hjälpa dig. En del talar för att tvångstankar ökar i situationer av stress och trötthet. Att lära sig och använda olika avslappningstekniker kan vara till stor hjälp, liksom att motionera, och överhuvudtaget vara fysiskt aktiv.

Du kan även läsa en självhjälpsbok, inte istället för psykoterapi, utan som ett komplement. Skaffa dig gärna boken Fri från tvång av psykologerna Mia Aspund och Elin-Love Rosengren eller Ingen panik: fri från panik- och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi av professorn Per Carlbring och journalisten Åsa Hanell.

Ta väl hand om dig!