Vad ska jag göra för att sluta bråka med mina föräldrar?

Ingrid Gråberg svarar:

Du skriver ingenting om vad bråken handlar om eller hur länge de har pågått. Är det så att det alltid har varit mycket konflikter inom familjen eller startade bråken i samband med att du blev tonåring?

Bråk mellan föräldrar och barn förekommer förstås i alla åldrar, men det som är speciellt med just tonårsperioden är att den förbereder oss inför vuxenlivet. Och i den västerländska kulturen innebär vuxenblivandet som regel att man frigör sig från sina föräldrar och flyttar hemifrån. Ibland sker den här frigörelseprocessen nästan helt omärkligt men ganska ofta kantas den av känslomässiga utspel och testande av gränser. Saker som det är vanligt att man tvistar om är tider, pengar, hushållsarbete och läxor.

Även den lugnaste och mest fogliga individen kan drabbas av humörsvängningar och bli en provokativ och lättirriterad tonåring. Och även de mest sansade och omdömesgilla föräldrarna kan ha svårt att hantera det faktum att deras lilla älskling håller på att förvandlas till en självständig vuxen, vars liv man snart inte har något inflytande alls över – i alla fall inte rent juridiskt. Det här gör att det lätt uppstår oenigheter och gnissel i kommunikationen.

Att vara tonårsförälder är inte alltid så enkelt. Det går ju inte att släppa taget och lämna över allt ansvar till sitt barn från en dag till en annan, utan det måste ske successivt. Problemet är att barnen sällan mognar i en jämn takt och blir lite mer ansvartagande för varje dag som går. Nej, ena stunden kan en 15-åring uppträda som en klok 25-åring för att i nästa stund bete sig som en trotsig 5-åring. Med andra ord kan det vara svårt för de vuxna att hänga med i svängarna och anpassa sitt förhållningssätt till tonåringens aktuella sinnestillstånd och behov. Minst lika svårt är det såklart att vara den som genomgår alla förändringar och har fullt sjå att hinna bli vän med sin nya kropp samtidigt som man riskerar att drabbas av oförutsägbara känslostormar.

Den här otrevliga attityden som du är medveten om att du har mot dina föräldrar skulle alltså mycket väl kunna ha en direkt koppling till din ålder. Det gör inte det hela trevligare men förhoppningsvis mer begripligt. Det blir också lättare, både för dig och dina föräldrar, om ni påminner varandra om att det här är en övergående fas i livet. Med det sagt menar jag inte att ni bara ska gilla läget och hoppas på att det snart är över. Självklart ska ni försöka minska antalet konflikter och framför allt hitta ett sätt som gör att du slipper somna med en klump i magen.

Det är alltid de vuxna som har huvudansvaret för att familjerelationerna ska fungera, men ju äldre barnen blir desto mer ansvar måste de själva ta. Mitt råd till dig är att du tar initiativ till ett familjesamtal eller skriver ett brev där du berättar hur du upplever hemsituationen. Att du vet att du kan vara otrevlig och att det får dig att må dåligt. Om dina föräldrar lyssnar och är öppna för en dialog kan du sedan fylla på med saker som kan trigga igång den dåliga attityden. Helt enkelt vad föräldrarna gör och säger som irriterar dig. Kanhända finns det regler som ni är oense om som kan omförhandlas. Eller så handlar det om hur du blir tilltalad. Hör du ofta en irritation i deras röster? Tilltalar de dig som ett yngre barn? Säger de saker inför dina kompisar som får dig att skämmas?

Tänk noga igenom vad du vill framföra och gör det när alla inblandade har tid och är i balans. Skulle det vara så att era konflikter går längre bakåt i tiden eller om du inte lyckas nå fram med ditt budskap, så kan du vända dig till skolkuratorn. Då kan du få fler handfasta råd och eventuellt få hjälp att prata med dina föräldrar tillsammans med en annan vuxen.

Vänlig hälsning,