11/18/2015

Orolig för en flicka i sonens klass

I början av terminen kom en ny flicka till sonens förskoleklass. Hon hade enligt mamman blivit mobbad på skolan där de bor i och valde därför att flytta dottern till en annan skola. Problemen började direkt: hon slog och knuffade sina klasskamrater inkl. min son. Han sa att hon slog honom med knytnäven varje dag. En dag hade de plötsligt "blivit kära" och sonen var glad att hon inte slog honom mer, samtidigt som förskoleläraren fick säga till flickan för att hon pussade så väldigt på min son.

Men sedan berättar han att flickan berättat för honom att hon dödat/nästan dödat en lärare på sin gamla skola och berättade i detalj hur detta gått till. När jag tog upp detta med sonens lärare säger denna att flickan även sagt till ett annat barn att hon stuckit en kniv i en annan.

Flickans pappa avfärdar det hela med att flickan har livliga fantasier.

Flickan är dum mot sonen igen till den grad att han blir rädd för henne och storgråter i skolan. Först då pratar de ordentligt med flickan om att så får man inte göra (slåss) varpå hon går och gråter bakom ett träd och säger till fröken att hon inte vet hur man är snäll.

Igår berättade sonen att hon för ett par veckor sedan sagt till en annan klasskamrat att hon ska mörda denne, varpå den pojken berättade för läraren som berättade för de andra barnen.

Det är en flicka som verkar ropa på hjälp. Flickan vistas förutom hemma mycket hos släktingar när föräldrarna arbetar.

Vad jag undrar är om detta verkligen ska ses mellan fingrarna eller om man ska kontakta någon? Jag tror inte flickan mår bra, och att tro att man ha mördat någon, att hota att göra det och att prata om att knivhugga är väl inte något ett litet barn säger "out of the blue". Snälla, ge tips på vad vi bör göra!


Ingrid Gråberg svarar:

Om allt som din son berättat för dig är sant så finns det flera saker att fundera kring; din sons trygghet och välbefinnande i skolan, flickans beteende och lärarens sätt att hantera situationen.

En lärare ska inte berätta för föräldrar vad andras barn gör eller säger. Inte heller ska hen berätta om enskilda elever för andra barn. Undantaget är när det sker i samråd med elevens vårdnadshavare och då kan syftet vara att öka förståelsen för eleven och berätta om hur andra kan underlätta tillvaron för eleven. Ibland är det också relevant att informera om vilka insatser som skolan har eller kommer att sätta in. Men förutom att inhämta föräldrarnas tillstånd behöver man noga tänka igenom vilken information som kan bidra till situationen på ett positivt sätt. Här kan lärare få hjälp av skolpsykologen eller av andra professionella som eventuellt är inkopplade utanför skolans värld.

Att informera om specifika omständigheter och insatser kan bidra till att lugna alla inblandade och minska risken för ryktesspridning och spekulationer, men det kan finnas många olika, legitima skäl till att inte delge omgivningen högst privata omständigheter. Sedan är det inte alltid som det finns någon klargörande information att ge och eftersom skolan inte kan avslöja några närmare detaljer för dig utan mandat från flickans föräldrar, så kan du inte veta säkert vad skolan har gjort hittills, eller vad de planerar att göra, för att hjälpa flickan och skydda såväl henne som klasskamraterna. Däremot har du rätt att ställa krav på att man vidtar åtgärder så att din son inte riskerar att utsättas för hot och våld i skolan. Till exempel att man ser till att det finns tillräckligt med rastvakter på skolgården.

Det är förstås helt orimligt att ditt, eller andras, barn ska behöva gå runt och vara rädda för att bli slagna under skoldagen.

När det gäller flickans beteende är det naturligtvis inget man kan se mellan fingrarna med. Frågan är vad du kan och bör göra. Jag tolkar det som att du redan har pratat med hennes föräldrar och att pappan vid något tillfälle avfärdade flickans skrämmande uttalanden med att det handlade om livlig fantasi. Och livlig fantasi är förstås en betydligt mer trolig förklaring än att ett barn i förskoleklassen verkligen har stuckit kniven i någon. Men även om fantasi i grunden är något positivt så kan en alltför livlig sådan ge negativa konsekvenser ibland.

Den sammantagna bilden av flickan som framkommer i ditt brev borde föranleda både föräldrar och lärare att vara oroliga för hennes situation och hennes utveckling. Flickan ratas av alla jämnåriga i sitt grannskap och nu riskerar hon att straffa ut sig från den sociala gemenskapen i den nya skolan också. Vad detta beror på vet varken du eller jag. Har flickan varit utsatt för mobbning? Har hon bristande impulskontroll? Har hon ett ovanligt hett temperament? Har hon svårt att läsa av det sociala samspelet? Och så vidare. Jag skulle kunna formulera nästan hur många frågor som helst, utan att för den skull komma närmare en förklaring. För att kunna räta ut alla frågetecken, och därmed kunna hjälpa flickan och hennes familj på bästa sätt, så krävs det lite mer underlag än vad du har möjlighet att ge mig.

Känner du en påtaglig oro för att flickan inte får den hjälp hon behöver på grund av att hennes föräldrar inte ser behoven kan du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Som privatperson kan man göra anmälan och den som jobbar med barn, till exempel lärare, måste göra en anmälan om det finns anledning att misstänka att barn far illa på något sätt.

En annan sak som du kan göra är att själv avstå ifrån ryktesspridning och tänka på hur du pratar med din son om flickan. Hon har förmodligen ofta fått höra att hon är dum och hon har själv sagt att hon inte vet hur man är snäll. Undvik därför att använda ord som ”dum” eller ”snäll”. Prata hellre om konkreta beteenden, exempelvis att det aldrig är okej att slåss, och att det kan finnas olika förklaringar till att man slåss, att en del lätt blir arga och har svårt att stoppa sig själva. Prata om vad sonen kan göra om någon slår honom. Är det möjligt att säga ifrån på ett lugnt sätt eller är det bäst att snabbt ta sig ur situationen och direkt söka upp en vuxen?

Vänlig hälsning.