12/16/2015

Barnen vill inte nattas av pappa

Vi har en fyraåring och en 11-månaders bebis som bägge är väldigt mammiga. Det har i princip alltid varit såhär, endast under en kort period av pappaledigheten med fyraåringen så kunde han vara en aning pappig, annars är det alltid mamma som gäller även om det i korta stunder kan vara kul att busa med pappa. Detta känns i perioder jobbigt för mig som blir helt låst och har svårt att få till någon egentid. Även pappan tycker att det är oerhört jobbigt och han känner sig ledsen över att inte duga, inte få trösta etc och t o m få höra av fyraåringen att "jag tycker inte om pappa".

Pappan är inte på något vis en oengagerad eller dålig pappa, men han var inte föräldraledig lika länge som jag och har jobbat mer (inte massa övertid utan är ändå oftast hemma vid 17:30) medan jag har valt att nedprioritera karriären under småbarnsåren och har jobbat 90%.

För min del är det jobbigaste i den här situationen att det bara är jag som kan natta våra barn, försöker pappan så gråter de tills de blir hysteriska. Mina nätter är helt sönderhackade. Med fyraåringen så går det dock OK om jag inte är hemma.

Vi skulle behöva få råd kring hur vi kan börja förändra detta på ett bra sätt. För mig är det jätteviktigt att mina barn känner sig trygga och vi har aldrig velat testa någon metod där man låter barnen gråta en viss tid etc. Jag vill inte riskera att de känner sig övergivna av mig utan de ska veta att jag alltid finns där för dem.


Ingrid Gråberg svarar:

Små barn med två vårdnadshavare kan teoretiskt sett knyta an lika mycket till båda, men i praktiken kan det bli så att barnet helst tyr sig till den ena föräldern när det behöver tröst. De vuxna kan fylla olika funktioner för barnet. Den ena står för trygghet och den andra för lek till exempel, men rollfördelningen kan förändras över tid. Vem av föräldrarna som barnet känner mest tillit till har inget med kön att göra. Däremot kan heteronormativa könsroller spela viss roll för vilka val de vuxna gör. Det är inte direkt någon slump att det fortfarande är kvinnor som tar ut flest föräldradagar och i störst utsträckning går ner i arbetstid under småbarnsåren.

Jag tänker att tid är en faktor som kan påverka anknytningen, det vill säga de starka känslomässiga banden mellan barn och föräldrar. När din partner var föräldraledig stärktes hans relation till 4-åringen så pass att pojken gick från att vara väldigt ”mammig” till att vara en aning ”pappig”. Men det behöver inte bara vara tiden i sig som förändrade relationen. Bara det faktum att du inte fanns i närheten hade förmodligen en ganska stor betydelse för hur umgänget mellan far och son utvecklades.

Nu kan jag bara spekulera, eftersom jag varken har träffat dig eller din partner och heller inte vet något om er relation, men mina tankegångar nedan hämtar ändå näring från ditt brev. Det jag har tagit fasta på är följande formuleringar: ”För mig är det jätteviktigt att mina barn känner sig trygga…” och ”Jag vill inte riskera att de känner sig övergivna av mig utan de ska veta att jag alltid finns där för dem.”. Med risk för att jag övertolkar och provocerar, så vill jag ändå förmedla den bild jag får och det är att du har ett relativt stort kontrollbehov och att du inte litar på din partners föräldraförmåga till 100 %. För vad var det som gjorde att du använde ”jag” istället för ”vi” när du skrev dessa rader? Är det bara viktigt att barnen känner sig trygga med just dig?

Mycket av det vi gör sker mer eller mindre omedvetet. Vi är inte i varje sekund medvetna om varifrån våra tankar kommer eller varför vi handlar som vi gör. Jag tror inte att du reflekterade över att användandet av ordet ”jag” skulle kunna tolkas som att du framhåller dig själv som viktigare för barnen än vad deras far är, och förmodligen menade du inte heller att det är på det sättet. Men kanske, kanske är ordvalet ett tecken på att du har tagit på dig huvudansvaret för barnen.

Det är alls inte omöjligt att dela jämlikt på arbetsbördan och ansvaret för hem och barn, men det är lätt hänt att man tar olika mycket ansvar för olika områden eller att den ena parten tar det övergripande ansvaret generellt sett. Ansvarsfördelningen kan styras av intressen, förmågor, personlighetsegenskaper och av de rådande normerna i samhället. Om det skulle vara så att du inte bara tillbringar mer tid med barnen, utan även har svårt att släppa ansvaret när deras pappa är hemma, så kommer det att påverka hur både barnen och pappan beter sig och därmed också barnens relation till sin far. Vad är det till exempel som gör att det fungerar att pappa nattar 4-åringen när du inte är hemma? Barnet kan förstås inse att det är lönlöst att gråta efter dig och därför kapitulerar han och finner sig i situationen. Men det är också troligt att pappan agerar på ett annat sätt när han vet att det inte finns något alternativ. Vill ni ha en förändring är därför mitt bästa råd att se till så att pappan får mer egen tid med barnen – gärna med ett i taget ibland för att de riktigt ska få chansen att knyta an till varandra.

Busar med barnen gör pappan framgångsrikt även med dig i närheten. För att han ska komma lite närmare barnen krävs att han får möjlighet att utöva lite lugnare aktiviteter på tu man hand med dem. Högläsning, pusslande och pysslande av olika slag är några alternativ, och 4-åringen kan få utföra olika vardagssysslor tillsammans med pappa, exempelvis baka, städa eller gå och handla.

Se till att du får tid för dig själv på olika tider av dygnet, så att pappan och barnen får chans att göra både roliga saker och att utveckla egna vardagsrutiner ihop. Våga lita på din partner och ge honom mer ansvar helt enkelt. Glöm heller inte bort att vårda er relation och se till att ni har tid att prata med och lyssna på varandra.

Vänlig hälsning,