3/16/2016

Min son är ledsen för att han inte har syskon

Min åttaårige son har inga syskon. Nu har han börjat fråga varför han inte har det. Han vill så gärna ha en lillasyster eller lillebror. Alla han känner har det och han säger att han känner sig avundsjuk på dem. En kväll grät han och var helt förtvivlad i ett par timmar.

Jag har väldigt svårt att bemöta honom eftersom jag också gärna skulle haft fler barn men min man vill inte. Han känner sig helt nöjd med som vi har det. Nu är jag för gammal så det finns ingen möjlighet att det blir så heller. Då märker min son att jag också är ledsen och så är det igång.

Sonen har en stor empatisk förmåga så han blir såklart ännu mer ledsen när jag är det. Hur bemöter jag på bästa sätt? Det är ju en sorg både för sonen och mig (kanske mest för mig...)!


Ingrid Gråberg svarar:

Att känna sig ledsen, eller att sörja någon/något som man förlorat eller aldrig kommer att få, är en naturlig del av livet. Det är alltså inte farligt att vara ledsen, men det är förstås jobbigt om känslorna blir väldigt intensiva och långvariga. Risken finns också att man fastnar i sorgen och inte kommer vidare. Så vad kan du göra för att minska risken för att din son blir överväldigad av sina känslor?

Du avslutar ditt brev med att konstatera att avsaknaden av syskon är en sorg för er båda och kanske mest för dig. Om jag får drista mig till att spekulera lite så misstänker jag att din sorg även kan ha inslag av en besvikelse över att din man inte delade din önskan om fler barn. Oavsett hur det ligger till med den saken tänker jag att du hjälper din son bäst genom att ta tag i dina egna tankar och känslor. Inte för att det är skadligt för barn att se sina föräldrar vara känslomässigt berörda – tvärtom – men det blir svårt för dig att lugna din son och hjälpa honom att reglera sina känslor om hans förtvivlan smittar av sig på dig och river upp oläkta själsliga sår.

Så länge du har svårt att prata om ämnet ifråga föreslår jag att du överlåter huvudansvaret för detta till din man. Risken finns naturligtvis att han inte har samma förståelse för sonens reaktioner som du har, men eftersom din man är nöjd med den nuvarande familjekonstellationen borde det vara lättare för honom att resonera om syskonfrågan på ett nyanserat sätt.

Förslagsvis kan han ta avstamp i det som ni redan vet, nämligen att er pojke längtar efter ett småsyskon och är avundsjuk på dem som har det. Sedan kan din man försöka få igång ett samtal om vad det skulle innebära i praktiken att få ett syskon. Kan er pojke föreställa sig hur det skulle vara? Exakt vad är det han är avundsjuk på? Ser han ett syskon som en pålitlig och rolig lekkamrat? Uppskattar han liv och rörelse i hemmet? Tycker han att bebisar är söta och vill gulla med en egen bror eller syster? Skulle ett småsyskon få honom att känna sig stor och betydelsefull? Förutom alla fördelar med ett syskon, har han funderat över vilka fördelar som finns med att vara ensambarn? Till exempel att man får ha sina leksaker ifred och att man inte behöver konkurrera med några syskon om föräldrarnas uppmärksamhet.

Jag tänker inte att målet med ett samtal ska vara att er son ändrar sig och tycker att det är perfekt att vara ensambarn, utan jag tänker att det är bra för honom att bli medveten om vad det är han saknar. I bästa fall kanske det finns något sätt att göra saknaden mindre svår. Ett husdjur kan bidra till mer liv och rörelse i hemmet. Det är också något man kan gulla med, leka med och något som man kan få ta ansvar för (lagom mycket ansvar) och på så sätt bidra till att man känner sig stor och får utlopp för sin omhändertagande sida.

Andra alternativ skulle kunna vara att familjen skaffar ett fadderbarn eller åtar sig att bli kontakt-/stödfamilj åt ett jämngammalt eller yngre barn. Och om ni inte redan har gjort det kan ni öppna upp ert hem för kompisar, låta dem stanna på middag, sova över och följa med på familjeutflykter till exempel.

Men viktigare än att försöka kompensera för de uteblivna syskonen är att ni föräldrar lyssnar på er pojke, tar hans känslor på allvar och gör vad ni kan för att trösta honom. En tröst kan vara att bli påmind om att han inte är ensam om sin situation. Alla barn har inte syskon. Inte heller alla barn i litteraturen. Alfons Åberg och Pippi Långstrump är två exempel om ni vill ha lästips.

Vänlig hälsning,