4/18/2016

Bostadsbrist och blir tokig av att bo hos mamma

Jag är en 23-årig student i en storstad, vars bostadsmarknad är helt omöjlig att komma in i. En vanlig lägenhet kan jag bara drömma om, och studentlägenheterna tar flera år att få.

Mina jämnåriga klasskompisar från gymnasiet och högstadiet har nästan uteslutande fått hjälp av sina föräldrar att köpa en lägenhet eller flyttat till någon annan stad för att studera, och fått boende där. Själv har jag ingen som kan köpa in mig på bostadsmarknaden, och den utbildning jag går finns bara här, så jag är fast hos mamma... Undantaget ett läsår (när jag var 20 år gammal) då jag studerade på en folkhögskola och kunde bo på deras internat. När jag slutade hade jag ingen annan stans att ta vägen än hem till mamma igen.

Jag blir tokig på att bo här! Jag känner mig så förslappad, så totalt curlad och instängd. Jag hoppas kunna flytta om ett halvår, först då efter ca 3 år kanske jag kan få en studentlägenhet och bli fri. Men hur ska jag stå ut till dess? Vi kommer ganska bra överens, men mammas extremt pedanta natur är rätt jobbig och det är frustrerande att vara ett barn hemma, men vuxen i resten av livet.

Ps : Att ge sig in på andrahandsmarknaden har inte varit aktuellt för mig eftersom jag lider av ångest, som just nu är mycket bättre tack vare sertralin. Jag vågar inte slänga mig ut i att hoppa från bostad till bostad och aldrig veta var jag bor om ett halvår, jag är rädd att det tär för mycket på mitt sköra psyke.


Ingrid Gråberg svarar:

Bostadsmarknaden i storstäderna ställer verkligen till det för alla ungdomar som inte har turen att ha föräldrar med god ekonomi. Många tvingas bo hemma betydligt längre än önskat. Visst finns det en och annan som mest ser fördelar med att stanna kvar hos föräldrarna. Ofta är markservicen god och framför allt är det ekonomiskt fördelaktigt. Men även om det kan vara skönt att bli ompysslad och slippa ta så mycket ansvar så kan det också vara frustrerande att tvingas vara beroende av någon annan när man är vuxen och kapabel att ta hand om sig själv.

Samtidigt skadar det inte att påminna sig om att det i en annan del av världen eller under ett annat århundrande skulle ses som ett rent lyxproblem att tvingas bo med sin mamma vid 23 års ålder. För jag gissar att du har ett eget rum där du kan stänga in dig om du vill vara ifred, och jag är säker på att du bor varmt och bekvämt, och att du kan äta dig mätt varje dag.

Men jag har full förståelse för din frustration, för du jämför dig naturligtvis med människor i din närhet och inte med fattiga människor i krigsdrabbade länder eller folk från en annan tidsepok. Det är så vi fungerar, så det är helt normalt att du utgår ifrån vad som gäller här och nu. Och här och nu är normen att man flyttar hemifrån tidigt. Faktum är att Sverige idag är det EU-land där man flyttar hemifrån tidigast. Genomsnittsåldern här är 19,6 år, att jämföras med exempelvis Storbritannien där den ligger på 24,1 år. Sedan ser det inte likadant ut över hela Sverige, eftersom jobb- och bostadssituationen skiljer sig åt beroende på var man bor, men de flesta 23-åringar har lämnat föräldrahemmet. Förmodligen dröjer det inte alltför länge innan även du kan stå på egna ben. Frågan är hur du ska stå ut till dess.

Det är inte det att du och din mamma hamnar i ständiga konflikter, utan det är föräldra-barn-relationen som stör dig. Du kommer naturligtvis alltid vara din mammas barn, men det innebär inte nödvändigtvis att hon måste behandla dig som ett barn. Eller för den skull att du behöver bete dig som ett barn i hennes sällskap. Hindrar din mamma dig från att ta ansvar för ert gemensamma hem och ekonomin? Låter hon dig inte hjälpa till eller är hon så nitisk att det aldrig finns någon smutstvätt, disk eller några dammråttor över att ta hand om för dig?

Har du berättat hur du känner det? Om inte, är det kanske dags att du förklarar att du är vuxen och vill ta ansvar för dig själv. Ge konkreta förslag på vad du skulle kunna göra, exempelvis sköta din egen tvätt och matlagning, alternativt skulle ni kunna ansvara för olika områden eller turas om att sköta olika hushållssysslor. Med tanke på att ni kommer ganska bra överens borde förutsättningarna vara goda för att du ska kunna föra fram ditt budskap utan att mamma ska känna sig kränkt.

Upprätta först en lista över vilka saker som gör dig frustrerad, vad som får dig att känna dig som ett barn och vad som får dig att känna dig ofri. Tänk sedan ut vad du respektive mamma skulle kunna göra annorlunda och lägg slutligen fram dina förslag. Fokusera på dina behov och dina upplevelser under samtalet så minskar risken för att du ska låta anklagande.

Om du lyckas få din mamma att se på dig och er relation med lite andra ögon är mycket vunnet, men förändringar kan ta tid så ha tålamod. Och när du är som mest frustrerad kan du påminna dig om att den nuvarande livssituationen är en övergående fas. För varje dag som går kommer du ett steg närmare den efterlängtade flytten.

Vänlig hälsning,