Mitt temperament går ut över min familj
Jag är 30 år och har tre små fina barn och en bra sambo. De är det bästa jag har och jag är så rädd att förlora allt detta på grund av mig och mitt beteende emellanåt.
Jag har sen jag kan minnas ett hett temperament och mitt känsloliv tar ofta över. Som barn fick jag ofta utbrott och min mamma fick "lida" mycket under min uppväxt. Hon blev dock aldrig arg på mig, hon har svårt att visa ilska.
Jag visar detta beteende endast i hemmet. Utåt är jag social, glad och positiv. Så det är min sambo som "får" det mesta av min ilska.
Jag har svårt att vara glad, och känner ofta oro och stress. Har även ett slags kontrollbehov, städar mycket och vill att varje sak ska vara på sin plats, annars mår jag inte bra. (Och med tre barn är det ju omöjligt). Jag har svårt att koppla av, och tillåter mig ofta bara att sitta ner på kvällen när allt är fixat. Jag gillar ordning, struktur och planering då mår jag som bäst.
Jag har ett stort bekräftelsebehov, dålig självkänsla och har ibland ångest.
I bland undrar jag om jag inte kan ha en diagnos? Har tänkt lite på adhd? Eller är jag bara en en deppig person med alldeles för många känslor? En lite småsak kan " förstöra" en heldag och ta över.
Hur ska jag gå tillväga? Behöver verkligen ett svar!
Liria Ortiz svarar:
Jag föreslår att du träffar en legitimerad psykolog för ett samtal, och att ni tillsammans reder ut vilka besvär du har. Som möjligen kan innebära att du får en diagnos. Även om det inte är en självklarhet. Att vara nedstämd och orolig ganska ofta, och ha lite knepiga drag, är något som oftast ryms inom den normalvariation som det innebär att vara människa, på gott och ont. Men även om du ”bara är en deppig person med alldeles för många känslor” är det ju svårt nog, och en psykolog kan också erbjuda dig olika sätt att bli bättre att hantera de sidorna hos dig. Så att till exempel ”en liten småsak” inte behöver förstöra en hel dag.
Var uppmärksam på att det verkligen är en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut som du träffar. Det är enbart en sådan som har kompetens och behörighet att erbjuda dig ett bedömningssamtal som också kan leda till en eventuell diagnos. Visst är det rimligt att du vill få veta om du har en diagnos. Diagnoser är ju arbetsverktyg för läkare och psykologer att tillsammans med dig hitta en effektiv behandling. Diagnoserna är knutna till beprövad erfarenhet och forskning om vilka terapier och strategier som hjälper.
Du är klok som vill ta tag i dina problem. Det verkar som du börjar känna att det är dags att göra något. Många med psykologiska besvär söker inte professionell hjälp. Man tänker att besvären kommer att försvinna med tiden, eller att det inte finns någon hjälp att få. Tyvärr är det även en del som betraktar det som ett personligt misslyckande att ha psykiska besvär, och därför väljer att hålla dem för sig själv. Det är faktiskt bara mellan 10 till 30 procent av dem med psykisk ohälsa som pratar med en läkare eller psykolog om det. Och det är olyckligt eftersom det finns effektiv hjälp att få, och den är också allt mer tillgänglig. På vårdcentraler finns numera nästan alltid psykologer anställda.
Du berättar om de olika besvär du har. Din oro och stress. Som ibland växer till ångest. Ditt kontrollbehov, och din dåliga självkänsla. Sen väcker du frågan om du är deprimerad. Jag kan inte svara på din fråga med så lite underlag. Men den bild som man ofta ser vid psykisk ohälsa är att depressiva symtom nästan alltid finns som ett inslag. Oavsett vilket det primära problemet är, och att de depressiva besvären förstärker och fördjupar de svårigheter som man har. Nedstämdhet kan till exempel leda till dålig självkänsla som i sin tur resulterar i ett stort bekräftelsebehov, som kanske kan vara svårt att få tillgodosett, och så är en ond cirkel igång. Men ibland är förstås en så kallad egentlig depression också det primära problemet.
Jag vill göra dig uppmärksam på att det man upplever vid psykisk ohälsa nästan alltid hänger ihop ett på komplext sätt, och vad som är ”hönan eller ägget” är svårt att avgöra ibland, utan en ordentlig utredning.
Men utifrån din upplevelse av att du är ”deppig”, så är ett råd till dig att du läser boken "Handbok för oglada", av psykologerna Lars Ström och Per Carlbring. Boken är en självhjälpsbok med kognitiv beteendeterapeutisk inriktning. I boken får du tillgång till resonemang om hur nedstämdhet kan uppstå, och verktyg för att på egen hand kunna påverka sitt mående på ett positivt sätt. Exempel på innehåll är ett kapitel om Grubbelmotorn, och hur grubbel och ältande kan bidra till oro och nedstämdhet, och hur det kan brytas. Boken ger exempel på hur fysisk aktivitet kan minska nedstämdhet, och bättra på självkänslan. Och inte minst har boken ett kapitel om något som kallas relationsvård, det vill säga hur man kan bli bättre på att kommunicera med andra. Även i lägen när man är trött, irriterad och nedstämd, och då det ofta blir så fel.
Du skriver om ditt heta temperament och hur det ställer till det för dig ibland, särskilt i relation till din sambo. Jag stannar här ett tag. Låt mig först säga att ett irriterat sätt och utagerad ilska är nästan alltid ett inslag i nedstämdhet och depression. Så om du får hjälp kan detta bidra till att du också lär dig att hantera din lättväckta ilska. Och samtidigt att inte behöva vara rädd längre för att den ska ställa till det i relation till din sambo och dina barn. Du kan även lära dig ett verktyg som brukar beskrivas som en stoppteknik vid ilska för att öka din förmåga att hantera din ilska.
Steg 1: Lär dig dina tidiga varningssignaler för ilska, och i vilka situationer som den triggas. Kartlägg detta. Hur det känns i kroppen? Vilka tankar dyker upp? Vilka ord som någon annan säger triggar dig? Vilka beteenden av andra sparkar igång dig? Och så vidare.
Steg 2: Lista vilka av de situationerna som du kan undvika att hamna i. Gör sedan en hierarki för de situationer som kvarstår, de svåraste högst upp på listan, och sedan i fallande svårighetsgrad.
Steg 3: Gör ungefär på samma sätt för dina tidiga varningssignaler. Lista dem i ordningsföljd. Vilken kommer först, och vilka kommer så sent att det nästan är omöjligt att längre bromsa din ilska.
Steg 4: Träna dig att i använda följande strategi när dina första varningssignaler kommer. Fokusera på din andning. Hör den. Räkna dina andetag. Under tio till tjugo sekunder. Det räcker. Säg samtidigt till dig själv: Detta är bara min ilska. Det är okej att jag känner så. Men, jag ska inte agera ut den. Den lägger sig. Alldeles strax. Ilska är som en havsvåg. Den kommer snabbt. Men den sjunker undan. Att prata inom sig på detta sätt kallas för stödjande självprat.
Steg 5: Nu, när du är någorlunda lugn, säger du det vill säga till din partner eller dina barn, eller så väljer du att låta det som hände passera. Säger du något kan det vara klokt att göra det som ett Jag-budskap. Det kan låta så här: "Jag trivs inte när det är så här stökigt hemma. Jag skulle bli så glad om vi kunde hålla ordning här hemma. Hur kan vi göra det tillsammans?"
Idén med Jag-budskap är i första hand två, att undvika att kritisera andra med hårda ord, och att fråga efter en lösning. Du kan söka på nätet på Jag-budskap så hittar du fler exempel på hur Jag-budskap kan låta och användas.
Här kan du läsa mer om:
Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
