9/28/2009

Fixering

Hej! Jag har en son på 3,5 år som sedan lång tid blir alldeles fixerad vid vissa saker. När han var liten var det dammsugaren som upptog hela hans intresse. Han kunde bli tokig om han inte fick leka med dammsugaren, om den ställdes undan etc.

Nu har han sen ca ett år tillbaka varit fullständigt galen i poliser. Han läser böcker om poliser, ser filmer om poliser, klär ut sig till polis osv. Fram till dagisdags går han klädd i sina poliskläder och när han kommer hem åker poliskläderna på direkt igen. Ska poliströjan läggas i tvätten blir det stora scener. Det låter kanske komiskt, men det är näst intill hysteriskt.

När vi är hemma tillsammans går så mycket av min tid åt till att fixa med hans ombyten att jag ibland knappt orkar med det. Men det sliter i mig att begränsa honom och säga nej. Ibland säger jag att "nu tar vi på det här också och sen får det vara bra", men då får jag så dåligt samvete om han inte klarar av resten själv utan min hjälp. Ser han en film med poliser ( t ex Pippi Långstrump) så lever han sig in totalt och liksom leker med i filmen, springer när de springer etc.

Poliser är den största fixeringen, men även andra yrkesgrupper såsom byggare och pirater gör sig påminda. Får han syn på en snickare så åker kläderna av i ett nafs och så vill han klä ut sig till snickare.

Det har ju en viss charm att han har en sån oerhörd inlevelseförmåga, men det skulle vara skönt att höra att han är normal... detta har varat så länge nu. Gör vi rätt som låter honom hållas?


Ingrid Gråberg svarar:

När du beskriver din sons intresse för exempelvis poliser, så använder du ordet fixering och det låter onekligen som att han blir mer eller mindre uppslukad av sina intressen. ”Det skulle vara skönt att höra att han är normal”, skriver du. Att vara normal betyder ju i sin enklaste mening att vara som alla andra. Och i den bemärkelsen är det inte normalt att bli så pass uppslukad av ett intresse som din son är.

Han är inte ensam om det, men man skulle kunna säga att det är ett ganska ovanligt beteende. Sedan behöver det ju inte betyda att det är något fel, bara för att det är ovanligt.

Om ni gör rätt i att låta honom hållas? Så här brukar jag tänka: Ett starkt intresse blir ett problem bara om det utövas på bekostnad av andra viktiga saker eller om det riskerar att skada någon.

Om din son leker på ett varierat sätt med de andra barnen på dagis och det mesta i övrigt fungerar väl omkring honom, så finns det kanske ingen anledning att oroa sig för hans fixeringar. Då handlar det snarare om vad ni tycker är okej, hur mycket tid du är beredd att lägga ner på det hela, och hur ni ska kunna få honom att avsluta sina aktiviteter utan att bli hysterisk. Det vill säga upplever ni det som ett problem, så är det ett problem och då behöver ni kanske begränsa tiden som ägnas åt intresset och jobba med gränssättningen.

Är fixeringarna så starka att din son inte visar intresse för någonting annat, inte för andra aktiviteter och inte för andra barn, ja då bör ni inte ”låta honom hållas”. Då rekommenderar jag att du/ni konsulterar BVC eller BUP. Men första steget är kanske att prata med personalen på förskolan. Ser de fixeringar eller andra beteenden som de upplever vara avvikande från det normala? Och hur hanterar de det i så fall?

Vänliga hälsningar