Min son har använt mitt kreditkort

Jenny Klefbom svarar:

Din första tanke går till straff. Det är något av en ryggmärgsreflex hos oss människor att tänka i de banorna när någon har gjort något väldigt dumt, men straff som inte har någon tydlig koppling till det som skett har mycket liten effekt på en människas beteende.

Visst fungerar det avskräckande på så vis att din son kommer att anstränga sig för att inte bli upptäckt med liknande ”misstag” igen. Men misstaget, ur hans synvinkel, kommer framförallt att vara det faktum att han blev upptäckt. Han kommer alltså att anstränga sig för att undanhålla delar av sitt liv från dig. Det är helt logiskt, nästan allt vi människor gör syftar till att tillfredsställa våra behov och att slippa obehag.

Faktum är också att just den handling som han nu har gjort sig skyldig till tyder på att sådant ”mörkande” redan pågår, och att det är det som utgör ert problem. Ett hårt straff är alltså en bra idé bara om du inte har så mycket emot att sonen fortsätter att gå bakom ryggen och fortsätter att ljuga för dig.

För att få ett stopp på den här typen av mycket allvarliga normbrott så rekommenderar jag i stället andra metoder. För att det är allvarligt håller jag fullständigt med om. Det första jag tycker att du ska göra är det som vi psykologer kallar för en ”beteendeanalys”. Det innebär att du noggrant går igenom motiven bakom hans stölder, även på ett djupare plan. Sedan behöver du också fundera över vad han har att vinna på att göra en så – objektivt sett – mycket dum handling som han har gjort.

Vad gäller den första delen av analysen så kan jag bara spekulera för att ge dig förslag på hur du kan tänka. Kan det vara så att han är ett offer för ett ”tillfälle som gör tjuven”? Har du haft kortet liggande framme precis samtidigt som han har lockats av något spel som alla kompisar spelar? Har han även i andra sammanhang visat tendenser till att stjäla? Tänker du att han kanske inte riktigt förstår vad han har gjort? Kanske har han en ganska vag uppfattning om pengars värde? Finns det sociala orsaker som att han har det svårt med kompisar och har använt pengar för att hävda sig, eller kan han rent av ha tvingats till detta av andra ungdomar? Hypoteserna är oändliga, men det är väldigt viktigt att du hittar de faktorer som drev just din son till att göra det han gjorde.

Nästa fråga är vad han hade att vinna på detta, det vi psykologer kallar för ”förstärkningar av beteenden”. Det är nämligen på det viset att sådana beteenden som bara ger negativa konsekvenser gör vi sällan mer än en gång. Men när vi upptäcker att det kom något gott ut av det vi gjorde (även om det också blev negativa effekter, det är delvis därför som straff är ineffektivt) så blir vi benägna att upprepa beteendet. Det är t ex därför som det kan vara farligt att vinna första gången man spelar om pengar.

Exakt vad det är som fungerar förstärkande för just din son kan jag inte uttala mig om, men just att spela om pengar är så oerhört förstärkande i sig självt att man brukar mena att det lätt framkallar ett beroende, och det kan gå snabbt. Det finns dock en mängd andra möjliga förstärkningsmekanismer bakom det som hänt, såsom grupptryck, att man vill ”hänga med och göra det alla andra gör”, att man vill verka tuff bland kompisarna, eller att man bara tycker att det är spännande med det som är förbjudet, och så förmår man inte stoppa sig i tid.

Ett sista steg i din analys av situationen bör vara vad som behövs inför framtiden för att det här inte ska upprepa sig. Jag tänker mig att det kan behövas en hög grad av kontroll, och kanske vissa restriktioner, åtminstone under en period, innan förtroendet är återställt. Kanske är det just detta du menar med straff, och i så fall är jag med på dina tankar. Det är en självklarhet att vissa handlingar också leder till negativa konsekvenser.

Mycket av det jag skriver om handlar ju ytterst om vad som har rört sig i din sons huvud medan han har använt dina pengar. Så hur ska du nu få reda på allt du behöver? Jag tänker mig att det inte finns så många andra vägar än att prata med din son, förutom förstås att också prata med kompisars föräldrar och ta reda på mer om hans liv. Och här kommer nu ytterligare ett starkt argument emot bestraffning:

Om du är hård och oresonlig mot din pojke så minskar det dramatiskt möjligheterna för dig att någonsin få reda på orsakerna bakom detta. Om du däremot visar att du verkligen bryr dig och är intresserad av honom och hans liv så ökar möjligheterna. Jag menar absolut inte att du ska vara positiv, eller ens accepterande, till det han gjort. Men det är fullt möjligt att inta en neutral och utforskande hållning i dina samtal med honom. Det är så vi psykologer arbetar varje dag. Vi skulle inte komma så långt i förändringsarbetet med våra klienter om vi blev arga, fördömde och förfasade oss över det som anförtros oss.

Att vara neutral hindrar faktiskt inte heller att du själv har en tydlig åsikt i frågan; det är ju helt självklart att man inte är glad när någon har tagit så mycket pengar, men man behöver inte blanda in sina känslor i alla delar av samtalet. En viktig metod i detta arbete är att skilja mellan handlingen och personen. Det var dumt gjort det här, men det betyder inte att man inte kan förbättra sig och göra på ett bättre sätt nästa gång.

Jag önskar dig lycka till i dina samtal med din son, och om det känns motigt så finns det stöd att få hos exempelvis socialtjänsten kring hur du ska gå vidare. Socialtjänsten kan också förhoppningsvis ge dig ledning i de juridisk frågor som kanske dyker upp, kring ditt ansvar gentemot din arbetsgivare, eventuella möjligheter att få kompensation via försäkringar osv.

Med vänlig hälsning,