Jag tog på mig stölden för att skydda min dotter
Jag har blivit misstänkt för stöld och då min dotter var med i butiken blir vi kallade till Socialstyrelsen och jag kommer bli kallad för förhör. Jag kommer att erkänna allt, oavsett vad de anklagar mig för, eftersom min dotter var den som plockade på sig varor utan att jag märkte det. Hon tog på sig kläder under de andra i provrummet och stoppade saker i min väska som låg i vagnen.
Jag har definitivt gjort mig skyldig till oaktsamhet och obefintlig koncentration. Men jag vill inte att hon skall få något problem så jag tog på mig hela klabbet. Det gör mig ingenting, men min fråga är: Hur skall jag kunna ta mig igenom detta med sinnet i behåll? Jag är ensamstående mamma med 2 barn och jag har ingen i min närhet jag kan prata med om detta. Jag vill hålla det inom mig under tiden tills allt är klart. Vad gör jag sen? Hur kan jag gå vidare i livet och gå upp på mornarna och sköta om mina barn och jobbet och hålla ihop?
Jenny Klefbom svarar:
Jag ser många spår i det dilemma som du tar upp. Dels har både du och din dotter gått igenom något som nog kan upplevas som både skamfyllt och traumatiskt. När man har varit med om något sådant så har man ofta behov av att prata om saken med andra, inte minst för att kunna bearbeta det inträffade för att på sikt kunna se på det på ett annat sätt och lägga det bakom sig. Dels är det också så att du har ålagt dig själv att leva med en lögn. Därför blir jag lite särskilt glad över att du skriver till Psykologiguiden, för då slipper du ju att bära din hemlighet helt ensam.
Vad som händer när man pratar med andra om upplevelser man själv har haft är att man tvingas att vrida och vända på saken, både genom att man själv utvecklar och förklarar sig och genom att den andre bidrar med sina synpunkter. Det gör att man kan släppa det tunnelseende som man ofta har direkt efter en omskakande händelse. Det är nämligen tunnelseendet och de låsta uppfattningarna som utgör det stora problemet.
Men i ditt fall så finns det också starka inslag av skam i det som har inträffat. Dels för att det är skamligt att ha ett barn som stjäl, och dels för att du själv har ljugit. Kanske hade det varit lättare att stå för brottet om det verkligen var du som hade begått det? Jag vet inte, men då hade du i alla fall kunnat rannsaka dig själv för att hitta orsaken och göra något åt den. Som det är nu blir det ju helt omöjligt för dig att vare sig förklara varför eller be om ursäkt på ett trovärdigt sätt. Du delar din situation med många brottoffer. Exempelvis är det vanligt att den som utsatts för en våldtäkt lägger allt ansvar och all skuld på sig själv, vilket gör det mycket svårare att prata om saken och gå vidare. På ett sätt kan man ju också säga att du är ett – indirekt – offer för din dotters brott.
En annan fråga gäller ditt val att axla ansvaret för din dotters brott. Är det bra? Ditt motiv är att hon inte ska få problem. Jag antar att du tänker att problemen då skulle bestå i att få en dom, och kanske hamna i polisregistret. Jag å min sida tänker att man redan har problem om man stjäl i affärer. Det tillvägagångssätt som du beskriver tyder dessutom på att stölderna var både övertänkta och omfattande; det verkar inte ha handlat om någon renodlad impulshandling.
Vad forskningen visar gällande ungdomar som begår normbrytande och kriminella handlingar är att det är mycket viktigt att ungdomarna får ta konsekvenserna och ansvaret för sina handlingar. En annan avgörande faktor för förändring är att vuxenvärlden har en samsyn och tar ett samlat grepp för att förändra ungdomens farliga beteenden. Du gör i och med din handling motsatsen. Du låter henne slippa undan, och lär genom ditt eget beteende ut att det är ok att ljuga för både socialtjänsten och polisen. Jag förstår att du menar väl, men det är bara sett i ett mycket kortsiktigt perspektiv som du gör din dotter en tjänst. I ett längre perspektiv tycker jag att du gör henne en björntjänst, i och med att du genom ditt val ökar risken för att hon ska begå fler brott i framtiden. Ytterligare en omständighet att ta hänsyn till är att du, som hittills inte varit brottslig, begår ett betydligt allvarligare brott än snattning när du är beredd att begå mened.
En tredje sak värd att tänka på är hur det här kommer påverka din och din dotters relation. Det är inte någon god grund ni lägger när ni planerar att hon ska gå ut i vuxenlivet med en stor lögn och familjehemlighet i bagaget, och kanske samtidigt en massa skuldkänslor gentemot sin mamma. Skulden är dessutom av den typ som inte går att betala igen, och som i värsta fall kommer stå emellan er som något som får din dotter att känna att hon aldrig kan bli en riktigt fri och självständig människa. Hon går in i vuxenlivet med ett livslångt beroende- och skuldförhållande till dig som kan få konsekvenser för hela släkten, långt fram i tiden.
Det är svårt att vara ensamstående förälder. Man står ensam med ansvar för precis allting, och har dessutom ingen att prata med om det allra privataste. Därför önskar jag att du inte dömer dig själv för hårt, hur situationen kring snattningen än har utvecklat sig. Men – det är aldrig för sent att bearbeta sina tankar och få nya infallsvinklar. Själv tycker jag att det är jätteviktigt att det i slutänden blir din dotter som får ta ansvar för sina handlingar, men jag överlåter ändå till någon annan professionell samtalspartner att tillsammans med dig komma fram till vad som är det rätta i just er situation.
Vänd dig t ex till vårdcentralen, som erbjuder psykosociala stödsamtal. Tystnadsplikten gäller även när någon berättar om en brottslig handling, så länge denna inte är så allvarlig att den ger minst ett års fängelse.
Vänlig hälsning,
