Trivs inte med min psykolog

Jenny Klefbom svarar:

Det var modigt av dig att ta upp med din psykolog att du inte alltid förstår honom och att hans frågor gör dig nervös. Men faktum kvarstår att det inte har lett till någon förändring i hur du uppfattar honom och hur du mår av besöken hos honom. Det är också bra att du inte ger dig, utan skriver till Psykologiguiden för att få råd om hur du kan gå vidare.

Om jag bara går på vad du skriver, så ser jag en mängd fel hos din psykolog. Att bedriva terapi med en metod som man saknar utbildning i är till att börja med inte att rekommendera. Visst kan man ibland på egen hand läsa sig till vissa kunskaper, om man till exempel har utbildning i andra näraliggande terapimetoder. Viss grundkunskap i ett flertal psykoterapeutiska metoder ingår också i grundutbildningen på psykologprogrammet. Trots detta skulle jag säga att det är mycket svårt att bedriva bra terapi, särskilt om det uppstår svårigheter i kontakten såsom det nu har gjort, om man inte minst har grundutbildning i KBT, vilket innebär 2-4 terminers studier på halvfart. Man kan alltså fråga sig om det verkligen är KBT som din psykolog ger dig.

En annan allvarlig sak är det bemötande du rapporterar om. Medan utbildningsnivå är något konkret som går att kontrollera, så handlar bemötande i stället väldigt mycket om känslor och upplevelser. Det låter inte så trevligt med detta ständiga upprepande av frågor om du vill ha hjälp eller inte. Å andra sidan bygger hela metoden KBT mycket på att man till exempel gör omfattande hemuppgifter mellan terapisessionerna. Eftersom ett mycket vanligt skäl bakom att man inte når framsteg i terapin är att patienten inte gör sina hemuppgifter, så hamnar man ofta i samtal kring patientens motivation. Faktum är att ingen terapi fungerar bara genom det som psykoterapeuten gör, utan det krävs oftast ansträngningar även från patientens sida. Min undran blir därför om det finns något i ditt beteende som har föranlett psykologens ifrågasättande av din vilja och motivation?

Du skriver också att psykologen är hård, oempatisk och inger dig känslan av att han bara vill bli av med dig. Så kan det vara. Det finns psykologer som inte trivs med sitt arbete, som har svårt att knyta an till eller samarbeta med en viss patient, som har egna bekymmer som gör att de tillfälligt blir oengagerade i jobbet osv. Men jag kan ändå inte ta dina känslor som en objektiv beskrivning av hur psykologen är. Det kan ju också handla om saker som har mer med dig att göra; att du har lätt för att känna dig avvisad, att du har svårt för att interagera med människor och lätt missuppfattar, att du är bränd från tidigare psykologkontakter och därför är mycket på din vakt eller helt enkelt att du och psykologen är en dålig personlig matchning.

Exempelvis uppstår det lätt problem om man har väldigt olika kommunikationsstil. En person som själv upplever sig som snabb och effektiv, kan av andra upplevas som oinkännande och stressad. En person som tycker sig vara noggrann och eftertänksam, kanske andra tycker är långsam, omständlig och disträ. Så olika kan man se på precis samma sak, om man har olika infallsvinklar eller referensramar.

Av det du skriver så tycker jag mig kunna skönja att ni i åtminstone någon mån talar förbi varandra, du och psykologen. Vad det beror på kan jag bara spekulera om, men en tanke som slår mig är om det är så att psykologens krav på dig är alldeles för höga för att du ska kunna uppfylla dem. Kanske har han gått alldeles för snabbt fram? Kanske har han missbedömt dina svårigheter, eller åtminstone vidden av dem?

Du går i behandling för social fobi, men det kan finnas olika orsaker bakom symtom på social fobi. Du tar upp att du vill ha hjälp med hur du ska bemöta folk och hur du ska göra för att få vänner, eftersom du saknar sådana. Detta är för mig en delvis annan fråga än social fobi. Social fobi handlar mer om svårigheter att framträda inför folk och bli granskad av dem. Det är inte så att personer med social fobi automatisk också saknar vänner. Kanske är det allstå så att din behandling borde skifta fokus, så att ni börjar med att undersöka hur dina sociala svårigheter egentligen yttrar sig. Det vill säga att man tar sig en ny och grundligare titt på din symtombild.

Du skriver att du redan har bytt psykolog en gång, och att du därför inte vill byta igen. Det tycker jag är mycket hedervärt av dig; du vill verkligen lösa och ta dig igenom problemen i stället för att bara byta ut psykologen. Det du däremot inte skriver något om är varför du bytte psykolog förra gången. Var det samma problem med denne? Jag tänker också att det faktiskt kan vara nödvändigt att byta igen, om det fortsätter på det här viset, att du inte alls känner dig sedd av din psykolog. Men det är definitivt värt ett försök att lyfta frågan om vad det är för problem du egentligen har med din nuvarande psykolog.

Självklart borde initiativet till en sådan omprövning egentligen komma från psykologen, men då det nu är du som väcker frågan så tycker jag att du ska ta upp detta med din psykolog som en sista utväg att ni kan närma er varandra. Lyckas inte detta så tycker jag att du ska be om ett samtal med den som är chef på mottagningen för att hitta en lösning på dina psykologproblem.

Har du möjlighet så vore det också väldigt bra om någon som känner dig väl, kanske en familjemedlem, kunde följa med till detta samtal. Denna kan både vara ett stöd så att du slipper vara så nervös, och även hjälpa till att beskriva hur du känner det och hur dina problem ser ut.

Om du känner att det ligger något i det jag skriver till dig, så finns också möjligheten att skriva ut din fråga och mitt svar och ge det till den du ska ha samtalet med så att du slipper ta allting en gång till.

Med vänlig hälsning,