När ska vi berätta för vårt barn om skilsmässan?

Jenny Klefbom svarar:

Du skriver inte så mycket om hur era planer och arrangemang kring skilsmässan i övrigt ser ut. Jag blir också nyfiken på vem det är som har rådgivit er, och utifrån vilken utgångspunkt. Jag tänker mig alltifrån att det är någon av era egna föräldrar som har bett er att tänka igenom ert beslut och därför vänta med att flytta isär – till att det är en barnpsykolog som föreslagit att ni ska vänta med att berätta om saken med utgångspunkt i att er bostadssituation tvingar er att fortsätta bo ihop under flera månader.

Det går sällan att ge några generella råd som ska gälla alla barn, eller i alla möjliga tänkbara situationer. Därav mina inledande frågor. Men samtidigt finns det faktiskt några grundbultar i hur man kan tänka kring bemötandet av barn. Två sådana – som i det här fallet talar lite emot varandra – är 1) att det nästan aldrig är bra eller befogat att ljuga för barn, och 2) det är sällan bra att ge ett ungt barn ingående information i en fråga, om resultatet av detta främst blir oro hos barnet. Dessa råd ger ju knappast er någon ledning i hur ni ska agera utan skapar kanske snarare ännu mer förvirring, men däremot sätter de fingret på att ni måste väga in omständigheterna kring er skilsmässa i hur ni ska förhålla er mot ert barn. Jag ska därför ta upp lita olika aspekter kring detta.

Det första jag funderar över är varför ni planerar att bo tillsammans i flera månader trots att ni bestämt er för att skilja er. Oftast är det bäst att agera när man väl har fattat ett så livsavgörande beslut som ert, när det finns barn med i bilden. Även om ni kanske tänker att ni gärna vill ”känna er för” lite, eller att ni skiljs som vänner och att det därför inte gör så mycket om ni bor tillsammans en tid till, så riskerar en sådan situation att leda till otydlighet och därmed känslor av osäkerhet hos ert barn, helt bortsett ifrån om eller vad ni säger om saken till barnet. Barn känner nämligen av stämningar mycket bra, bara med utgångspunkt i hur ni själva känner. Går ni omkring med tankarna på en framtid utan varandra, så är det något som ni inte kommer kunna lyckas dölja helt, på det känslomässiga planet, för ert barn.

Om det däremot är så att det är bostadsbrist eller ekonomi som lett till att ni tvingas leva tillsammans en tid till, så är situationen en annan. Jag skulle ändå, i ett sådant läge, vilja fråga er om det verkligen inte finns någon möjlighet för er att göra skilsmässan tydligare för alla inblandade? Kanske att någon av er kan stå ut med att sova på någons soffa varannan vecka fram till jul. Eller att ni åtminstone kan börja leva lite separata liv där hemma, så att det ändå blir tydligt för ert barn att ni faktiskt inte är ett par längre. Då kommer det också att vara lättare att på ett begripligt sätt berätta om separationen för honom.

Man kan också tänka sig ett läge där ni faktiskt inte själva är helt bestämda i att ni ska gå skilda vägar. Att ni har lösa planer på att flytta isär efter jul – om det inte har blivit bättre i er relation då. I det läget tycker jag också att det är bäst att inte involvera barnet i era funderingar. Det är först när ni har fattat definitiva beslut som det blir ohållbart att fortsätta att låta er son leva i okunskap om dessa, som ju i allra högsta grad berör honom.

Slutligen tar du upp frågan om att ha två separata boenden, men där barnet alltid bor på samma ställe. Detta är en lösning som barn oftast upplever som skonsam och trygg. De slipper de stora förändringar av vardagen som det kan innebära att behöva flytta sina saker och kläder varje vecka, att ha olika resväg till skolan osv. Men även om man gör så är det förstås viktigt med tydligheten. Det innebär att hela arrangemanget blir lite förfelat om ni fortsätter att äta middag eller på annat sätt umgås som familj. Sen är det olika hur länge man som vuxen klarar av att leva med växelvis boende. Det brukar bli alltför svårt om någon träffar en ny partner, men i och med att er son är liten så är det mycket vunnet även om det bara blir en kortare tid med denna extra trygghet och ”inskolning” i det nya livet.

Jag hoppas att jag med dessa svar har gett dig några saker som ni kan fundera vidare kring. Man skulle kunna sammanfatta mina resonemang med att det är bra med raka besked och resolut handlande, men det skadar inte heller att låta barnet landa så mjukt som möjligt.

Vänlig hälsning,