Orolig för mitt barnbarn
Jag har ett barnbarn på 1 1/2 år som har Downs syndrom. Problemet är att föräldrarna, främst mamman (min dotter) fortfarande inte har accepterat det. När han föddes ville hon först adoptera bort honom, men hon ändrade sig och jag tror att det var för att pappan inte ville.
Första året var hon mammaledig. Han var ett snällt och lättskött barn och eftersom han inte kunde varken gå eller krypa så låg han mest, antingen i vagnen eller i babygungan. Dom var aldrig ute någonstans, hon gick inte på några barngrupper och umgicks inte med andra mammor, utan satt bara och tittade på tv eller vid datorn/mobilen. Pappan fick handla, m.m när han kom hem från jobbet. Pappan har nu varit pappaledig det senaste månaderna och mamman har jobbat. Han aktiverar inte heller pojken direkt, men han försöker i alla fall.
Jag passar ofta mitt barnbarn på helgerna när de är iväg på en gemensam hobby de har. Jag försöker då göra så mycket jag kan med honom, så han får träffa andra människor. Skulle vilja göra så mycket mer, men orken och ekonomin räcker inte till.
Jag oroar mig ständigt för att mitt barnbarn inte får sina behov tillfredsställda.
Föräldrarna förstår inte att han behöver stimulans för att utvecklas, dom har väldigt lite kontakt med barnhabiliteringen, dom glömmer även att gå på läkarbesök, bvc, m.m Hade det rört sig om en annan familj så hade jag troligtvis anmält, men att anmäla sin egen dotter, det känns för svårt.
Jenny Klefbom svarar:
Det du tar upp i ditt brev är att du upplever att ditt barnbarn inte får den omsorg som han behöver. Hade det varit barnbarnets egna föräldrar som skrev så hade jag i mitt svar riktat in mig på vad små barn behöver, av närhet, omsorg och stimulans. Men eftersom du är mormor till barnet så kommer jag främst att ta upp saker som du själv kan antingen fundera över, eller göra, för att hantera den oro som plågat dig sedan barnets födelse. Jag låter alltså bli att beröra sådana saker som mer specifikt rör barnet och hans behov.
Den reaktion som du beskriver hos din dotter i samband med barnets födelse skulle man kunna tolka i termer av depression. En av tio föräldrar drabbas av depression i samband med förlossning, och utan att kunna referera till någon forskning så skulle jag misstänka att en sådan reaktion är vanligare bland föräldrar som utsatts för en chock av något slag. Det kan handla om att förlossningen är komplicerad, att barnet är för tidigt fött eller sjukt, eller att det har någon funktionsnedsättning som man inte varit förberedd på, som ju ditt barnbarn hade.
Det är lätt att känna indignation över en förälder som vill lämna bort sitt nyfödda barn, men om man släpper på moralen en stund och försöker utforska reaktionen värderingsfritt, så tänker jag att det är en både vanlig och rimlig känsla att ”önska allt ogjort”, när man ställs inför ett chockartat faktum. I psykologiska termer skulle man kunna kalla det för en ”flight-respons”. Man vill bara fly ifrån alltihopa. Reaktionen är inte bara vanlig, utan det är också viktigt att man får acceptans för sina tankar och känslor, hur skamfyllda de än kan upplevas som, eftersom det ökar möjligheterna att bearbeta känslorna på ett bra sätt för att på sikt kunna känna annorlunda och gå vidare.
Jag vet inte hur det är mellan dig och din dotter, men om den oro och den kritiska inställning som du har i ditt mejl har varit tydlig även för henne, så är det begripligt om hon känner sig ifrågasatt både som människa och som förälder. Men en förändring av ett eventuellt låst läge är möjlig, om du ändrar ditt bemötande av henne.
Släpp tankarna på barnet en stund, och rikta din uppmärksamhet mot din dotter och hennes känslor (precis som du vill att hon ska göra med sitt barn). Visa att du är öppen för att lyssna och ta emot, oavsett vad hon har att komma med, utan att döma. Hon kommer inte att öppna sig med en gång, men står du på dig i din accepterande hållning så kommer det att skapa ett annat klimat er emellan, där du kan vara ett känslomässigt stöd och bollplank åt henne, snarare än en väktare av ditt barnbarns väl och ve.
Allt detta kan du göra helt oavsett hur illa ditt barnbarn far av situationen. Det är fullt möjligt att visa förståelse mot någon, även om denna gör saker som inte är så bra, eftersom ju situationer ofta är komplexa om man ser dem ur fleras synvinkel. Men som du själv skriver så finns det också en gräns, bortom vilken inget barn ska behöva stå ut.
Att ”anmäla” sitt eget barn till socialtjänsten är verkligen inte något man gör lättvindigt, och kanske kan det till och med göra mer skada än nytta om det innebär att ditt barnbarn på så vis förlorar även den trygghet som du utgör i hans liv. Däremot är det inget som hindrar att du – när du vunnit lite mer av din dotters förtroende – tillsammans med henne ser till så att föräldrarna får den avlastning och det stöd de behöver, vilket ju kommer både dem och barnet tillgodo. Sådant stöd kan man få just från socialtjänsten, och det räcker med att man ringer upp och diskuterar sina behov; det behövs inte någon ”anmälan”. Vad jag föreslår är alltså att du försöker få med dig dottern och hennes man i att se behoven. Ett annat alternativ är om det kanske är så att din dotter behöver vård, men lite hjälp med att ta sig iväg till en läkare eller psykolog.
Min erfarenhet är att så gott som inga föräldrar vill utsätta sina barn för missförhållanden. Däremot kan starka skuld- och skamkänslor ibland stå i vägen för att våga se problemen och därmed ta emot hjälp. Det är denna eventuella skuld som jag tänker att du måste börja med att avlasta ditt barn.
Vänlig hälsning,
