Han ställer orimliga krav för att vi ska skaffa barn
Jag har ett dilemma som jag har haft länge nu och som påverkar mitt och min sambos förhållande mycket. Vi har varit tillsammans i snart tre år, jag är 32 och han är 39. Han har mycket stabil ekonomi och jag har haft mycket bra jobb som jag nu fått lämna på grund av att jag flyttat till honom då han bor i ett annat land i Europa.
Hans krav på mig nu är att jag ska hitta ett riktigt bra välavlönat jobb. Men på grund av att jag inte kan språket perfekt, vilket krävs i min yrkesutövning, har jag svårt att infria detta och vill börja med ett enklare jobb för att kunna ingå i systemet med försäkringar osv för att vi ska planera barn.
Hans krav är jobb innan barn, men nu kräver han just ett specifikt jobb inom min tidigare bransch trots att jag får nej på dessa ansökningar.
Det känns för mig svårt och ledsamt att jag för att få barn med honom krävs på ett visst yrke och han sätter gränser när och hur. Han är f.ö höginkomsttagare.
Jag vill inte vänta till dess att jag får en komplicerad graviditet eller blir barnlös. Jag kan inte tänka mig att han skulle riskera detta för mig. Vad ska jag göra? Han resonerar hela tiden omkull mig och ibland börjar han gråta för att jag sätter ultimatum att jag inte kan infria hans krav utan vill ha barn med mina jobbmöjligheter.
Jenny Klefbom svarar:
Du beskriver en situation där du har gjort mycket stora förändringar i ditt liv för att få möjlighet att leva tillsammans med din partner. Få människor skulle på det självuppoffrande vis som du har gjort ge upp allt för kärleken. Detta får mig att undra över hur ni har resonerat och planerat kring er familjebildning innan du vidtog alla förändringar. Har du levt i tron att ni ska skaffa barn relativt omgående då du flyttat till honom? Har det rent av varit en av anledningarna bakom ditt stora beslut?
Du skriver att du har haft detta dilemma länge nu, och jag undrar därför om det kanske tvärtom har varit så att du hoppades på att din sambo skulle ändra sig bara du flyttade till honom först? För mig blir det en viss skillnad om det är någon som har svikit ett löfte, eller om det mer handlar om att ni har gått in i samboskapet lite huvudstupa, utan att i förväg prata igenom ordentligt hur ni ska ha det.
Din nya sambos krav på dig har flera dimensioner. En uppenbart märklig sådan är att han kräver av dig att du ska skaffa dig ett jobb som du själv menar att du inte har några förutsättningar att få. Hur tänker han? Menar han att du ska lägga mer kraft på att lära dig språket än vad du gör, eller är hans krav bara ett utslag av tjurskallighet där han vägrar att anpassa sin vilja efter verkligheten? Eller handlar det om att han har hittat ett argument som han indirekt kan använda mot att skaffa barn, utan att riktigt behöva stå för sin uppfattning?
Jag blir inte heller klar över hur han tänker sig tågordningen i ditt agerande. Det verkar onekligen ganska opraktiskt att först skaffa ett prestigefyllt jobb, och sedan genast bli gravid. Faktum är att ett sådant agerande i vissa sammanhang skulle kunna leda till sämre chanser att få jobb igen, efter föräldraledigheten. Man gör sig helt enkelt omöjlig och uppfattas som en svekfull eller opålitlig arbetskraft. Hur ser hans tidsperspektiv ut egentligen; är barnfrågan i själva verket något som ligger långt in i framtiden för honom?
Du tar också upp att din sambo är höginkomsttagare, vilket får mig att undra vilken roll detta spelar i era ”förhandlingar”. Ingick det i dina, men inte hans, planer inför framtiden att du skulle bli försörjd av din sambo om du gav upp så mycket för honom? Eller är hans krav på att du söker jobb i själva verket ett sätt från hans sida att försöka se till att du behåller din självständighet gentemot honom. Kanske värjer han sig mot att bilda en familj där ni andra är ekonomiskt beroende av honom.
En annan sak jag reagerar över är din oro över komplicerade graviditeter och risken att bli barnlös. Den sistnämnda risken finns förstås om ni aldrig kommer att komma överens om när det är dags att satsa på familjebildningen. Men du är 32 år, och följaktligen inte särskilt gammal. De risker du målar upp ter sig inte helt rimliga om det ni tänker er är att avvakta ett par år innan ni skaffar barn. Du nämner också att du inte tror att din sambo ”skulle riskera detta för dig”, men jag förstår inte riktigt vad du menar med det.
Helt klart är i alla fall att du upplever att din sambo inte tar ansvar för er relation i samma utsträckning som du själv gör. Du beskriver att han resonerar omkull dig, du bedömer att han inte är beredd att ta samma risker som han förväntar sig att du ska ta och det är helt uppenbart att ingen av er riktigt förmår att sätta sig in i hur den andra tänker och resonerar, utan att ni i stället hamnar i ett ställningskrig med allt hårdare insatser av känsloutspel, ultimatum och oresonliga krav.
Kanske är era beteenden ömsesidiga, men av din beskrivning framstår det som att väldigt mycket av det som din sambo ställer krav på gäller främst dig och ditt liv. I grund och botten har ju inte din sambo så mycket att säga till om gällande ditt yrkesliv, förutom att han förstås har rätt att ha åsikter om hur ni ska försörja er.
Ett tankeexperiment som du kan göra för att ”testa” jämställdheten er emellan är att fundera över hur din sambo skulle reagera om du ställde krav på honom att flytta till ett annat land eller byta jobb för att ert förhållande ska kunna fortgå.
Vad jag menar med allt detta är att jag tycker mig ana att era relations- och kommunikationsproblem bottnar i så mycket mer än i frågan kring barn. Det verkar som att ni skulle ha behövt göra upp mer tydliga planer, och också klargöra era positioner för varandra innan ni flyttade ihop. Nu är ni redan sambos. Men det finns all anledning att inte rusa huvudstupa in i ett föräldraskap innan ni har ett bättre samarbete och förmåga att se till varandras behov än vad ni har nu.
Vänlig hälsning,