11/9/2010

Hur lätta nervositet?

Jag är en tjej på 16 år och är ganska ofta nervös, väldigt nervös. Det kommer speciellt före jag skall hålla ett muntligt föredrag i skolan eller före jag går till läkaren. Jag blir så nervös att jag känner att jag måste spy och har ingen matlust. Några dagar före jag skall till en doktor blir jag nervös, har ingen matlust och nervositeten tar på krafterna, den känns i inre öronen, i tandrötterna och i huvudet, inte bara magen. Hela min kropp blir svag och det känns som jag skulle falla ihop.

Jag har försökt göra avslappningsövningar, och tänka på vad jag egentligen är nervös för men det hjälper inte mig. Jag är nervös för att gå på en vanlig hälsogranskning i skolan och då jag var sist var mitt blodtryck 150/90, jag är inte överviktig och har inga sjukdomar så det borde inte vara så högt, och jag vet att det var p.g.a min nervositet men det vågade jag inte berätta för hälsosystern, nu tror hon jag har en hjärtsjukdom.

Finns det något bra sätt hur man kan slappna av, eller tänka på då man är så nervös? Eller nåt bra sätt att lugna ner sig med.


Ingrid Gråberg svarar:

Att vara nervös inför vissa specifika situationer är mänskligt och väldigt vanligt. Just det här med att hålla föredrag är en typisk situation som de allra flesta känner sig mer eller mindre nervösa inför. Graden av nervositet kan dock variera från lite fjärilar i magen till fullständig panik/skräck.

När man, som du, är väldigt nervös så kan det ta sig kroppsliga uttryck som är mycket påtagliga för en själv men som inte alltid märks av omgivningen.

Lite nervositet inför exempelvis ett föredrag kan bara vara bra, eftersom det får oss att vara laddade för att göra ett bra framträdande. Allt för stark nervositet kan få motsatt effekt och närmast göra oss handlingsförlamade. Inte sällan leder stark oro till att man gör allt för att undvika den fruktade situationen.

De metoder som du använt hittills för att försöka få bukt med din nervositet är i princip helt rätt, men de är inte så enkla att tillämpa som det låter. För att klara att slappna av i situationer som är förknippade med obehag så krävs det mycket träning.

Det finns en metod som heter Tillämpad Avslappning, TA, som i korta drag går ut på att man tränar, tränar och tränar för att bli så bra som möjligt på att slappna av på kort tid. Man får också lära sig att koppla ihop ett visst ord/ en viss fras med ett avslappnat tillstånd, vilket ytterligare underlättar för kroppen att gå ner i varv.

Ganska vanligt är att man själv eller någon annan säger åt en att ta det lugnt och slappna av när man redan befinner sig i ett spänt och oroligt tillstånd – och det brukar sällan hjälpa. Poängen med träningen i TA är att kroppen lär sig att automatiskt koppla ihop det utvalda ordet/orden med ett avslappnat tillstånd. Att försöka ta reda på vad man egentligen är rädd för är också en mycket bra strategi, men även här krävs det en del jobb. Egentligen räcker det att använda sig av en fråga: Vad är det värsta som kan hända? Men frågan kan behöva upprepas många gånger. Vi kan ta ett typexempel när det gäller rädsla för att prata inför en grupp av människor. Efter frågan ger jag några exempel på vanliga svar i kursiverad stil.

Vad är det värsta som kan hända? Att jag kommer av mig. / Att jag stakar mig. / Att jag rodnar. / Att jag skakar. /Att jag darrar på rösten. / Att jag gör bort mig.

Vad är det värsta som kan hända om du kommer av dig/stakar dig/rodnar/skakar…? Att alla skrattar. / Att jag börjar gråta. / Att jag svimmar. / Att alla märker att jag är nervös.

Vad är det värsta som kan hända om alla börjar skratta/du börjar gråta…? Att de tycker jag är korkad /svag /värdelös/pinsam…

Vad är det värsta som kan hända om alla tycker du är korkad/svag…? Att ingen vill vara med mig. / Att jag kommer få underkänt på den här kursen och då får jag inget betyg och kommer inte in på den utbildningen jag vill…

Här någonstans har man kommit gåtans lösning på spåret. Nu vet man vad det är man egentligen är rädd för. Och då är det dags att fråga sig hur troligt det är att det värsta scenariot kommer att inträffa. Skulle man själv ta avstånd från en kamrat/klasskompis bara för att han eller hon kommit av sig under en föreläsning?

Eftersom du inte vågade tala om för sjuksköterskan att du var nervös, så antar jag att du skäms över att du är nervös, att du på något sätt ser det som en brist eller svaghet. Därför tycker jag inte att du bara ska satsa på att hantera din nervositet, utan också ifrågasätta dina antaganden om den. Om behovet att dölja nervositeten minskar kommer sannolikt även graden av nervositet att minska.

Tveka inte att ta hjälp för att komma tillrätta med dina problem. Kanske kan du börja med att berätta om din nervositet för skolsköterskan eller för dina föräldrar.

Vänlig hälsning,