Extrem mörkrädsla
Jag är en tjej på 21 år som är extremt mörkrädd. När jag var ca 16 år hade jag en "svacka" när jag var så mörkrädd att jag hyperventilerade, skakade, svettades, grät och till slut somnade av utmattning varje kväll under ca två månader.
Nu har detta börjat komma tillbaka. Det finns inget direkt mönster för när jag blir mörkrädd vad gäller platser eller sällskap, jag kan känna paniken om jag står och diskar, sover tillsammans med min pojkvän eller kollar på TV. Dock blir jag mest rädd när jag ligger i sängen och ska sova.
Nu har jag under två veckor fått hjärtklappning och börjat hyperventilera varje kväll när jag ska sova på grund av skräcken. Jag har väldigt livlig fantasi, och ligger och föreställer mig alla sorters övernaturliga och naturliga hot som kan tänkas. Om jag försöker tänka på någonting trevligt, till exempel att jag och min pojkvän sitter och tittar på solnedgången, kommer det alltid något hot in i den bilden också.
Eftersom rädslan är så stark och jag får både hjärtklappning och börjar hyperventilera är jag livrädd att min hjärna ska börja hallucinera, kan den göra det? Jag vågar inte ta några sömntabletter då en bekant började just hallucinera av det.
Jag vet att rädsla för mörker är väldigt vanligt, men det känns som att det inte är vanligt att få någon slags panikångest varje gång man ska gå och lägga sig. Vad ska jag göra?
Philip Weiss svarar:
Hej,
jag börjar med att svara på din värsta farhåga som du formulerar såhär:
”Eftersom rädslan är så stark och jag får både hjärtklappning och börjar hyperventilera är jag livrädd att min hjärna ska börja hallucinera, kan den göra det? Jag vågar inte ta några sömntabletter då en bekant började just hallucinera av det”.
Det är extremt ovanligt att en panikattack övergår i att man börjar hallucinera även om upplevelsen är att man håller på att blir tokig och förlora kontrollen över sin kropp och verkligheten. Så jag tycker inte att du skall behöva lägga till den oron och ångesten till de redan befintliga rädslorna.
Om jag börjar mer generellt så tänker man sig att vi lär oss rädslor utifrån att vi blivit rädda vid ett eller några tillfällen. Den inlärda rädslan aktiveras i liknande situationer även om det egentligen inte finns något att vara rädd för. För att ta ett exempel. Om en person som har åkt hiss obehindrat i alla år fastnar i en hiss och får en panikattack så kan den personen därefter utveckla en rädsla för att åka alla sorters hiss.
Vi generaliserar rädslan trots att förnuftet säger att det egentligen inte är farligt. Vidare kan vi ta efter vad för oss betydelsefulla personer har visat oss. Så om en förälder tex är rädd för åskväder så kan den förälderns barn utveckla en allt för stark och överdriven rädsla för åska.
Om jag går över till att kommentera det du tar upp så tar jag givetvis fasta på hur det var för dig i 16 års-åldern. Jag undrar över vad din "svacka" betyder? Vad inträffade i ditt liv som ledde fram till din svacka?
Tonåren är en turbulent och för många en tuff tid. Vi ska hitta fram till oss själva och vem vi är och vad vi vill med vårt liv. Vi ska frigöra oss från våra föräldrar och kämpar med ensamhetskänslor och önskan om tillhörighet och gemenskap.
Om jag var du skulle jag söka efter likheter mellan tiden då du var 16 och nutid. Utifrån så "borde" du inte vara rädd. Du har en pojkvän och är inte ensam, men trots det blir du så rädd.
Vår hjärna ställer ibland till det och det är svårt att själv reda ut vad obefogade rädslor handlar om. Jag skriver obefogade eftersom du inte beskriver verkliga hot i ditt liv.
Så för att sammanfatta:
Om du i 16-årsåldern var med om något som gjorde dig panikslagen så behöver du hjälp med att lära om. Att det som då hände lever kvar och triggas igång, framförallt i samband med att du skall sova. Utifrån detta perspektiv tycker jag att du skall efterfråga professionell hjälp av någon med en KBT-inriktning. Börja på vårdcentralen och din husläkare.
Om du inte kan se någon tydlig situation där du "lärt dig" dina rädslor och eller att någon av dina föräldrar haft liknande problem så tänker jag såhär: Se din ångest som en signal om att något inom dig behöver komma till tals. Det kan vara både känslor och minnen som du stoppat undan men som gör sig påminda och hörda i form av ångest. Om du känner igen dig i denna beskrivning så vill jag rekommendera dig att söka en terapeut som har psykodynamisk eller relationell inriktning. Bästa hälsningar
