Ingen kan bli kär i mig
Jag är 40 år gammal och har haft problem med kärleksrelationer i hela mitt vuxna liv. De följer alltid samma mönster. Jag blir lätt kär och den jag blir kär i är intresserad i några veckor, max 3-4 månader. Sen kommer de alltid på att de inte har några känslor för mig. Kompis funkar bra. Sex brukar också funka. Det verkar bara som att ingen människa någonsin har kunnat känna nåt för mig.
Jag har haft många, men korta relationer. Har aldrig gjort slut själv. Blir bara lämnad, jämt. Jag har läst många böcker för att försöka förstå mig själv och har identifierat att jag måste ha en otrygg-ambivalent anknytning. Jag har utvecklats från att vara "på" och lite klängig till att vara sval och inte ta initiativen själv, inte visa mig för intresserad. Men ingen skillnad. Samma sak händer om och om och om igen.
Efter att ha testat i ca 20 år känner jag mig uppgiven och börjat förbereda mig på ett liv i ensamhet, fastän jag egentligen inte vill. Jag vill inte vara ensam. Men jag orkar heller inte med ytterligare 20 år av exakt samma sak. Det sliter för mycket känslomässigt och jag blir ofta sjukskriven i samband med att en relation har tagit slut, för att jag mår så dåligt.
Vad gör jag nu? Jag går hos en psykolog, men jag skäms så mycket över denna problematik så törs inte ens prata om den. Jag har försökt, men jag kan verkligen inte. Hur kan man säga rakt ut till någon att ingen har varit intresserad av mig av alla jag har träffat under 20 års tid? Orkar inte med den förnedringen.
Philip Weiss svarar:
Tack för din öppenhjärtiga fråga! I ditt brev till Psykologguiden vågar du berätta om hur ditt liv gestaltar sig med avseende på relationer. Men i dina möten med psykologen du går hos så törs du inte berätta!
Det som står i vägen är skammen och förnedringen över att inte bli vald eller egentligen att inte bli älskad eller vara älskvärd för någon annan.
Du skriver - Det verkar bara som att ingen människa någonsin har kunnat känna nåt för mig -. Denna föreställning i tanke och känslovärlden ligger säkert till grund för att du inte får till en varaktig kärleksrelation.
Om jag tillåter mig att spekulera utifrån att du läst på om den tidiga anknytningens betydelse för relationer senare i livet så har du med dig en stark längtan efter närhet och ömsesidighet, men också en rädsla för att mista detsamma och därmed bli avvisad.
En av de processer som blir möjliga i en psykoterapi är att både förstå hur våra primära relationer påverkar oss under hela vårt liv men också att kunna känslomässigt bearbeta det vi varit med om. Skam som du tar upp är ofta en hämmande känsla som leder till att vi undviker andra för att slippa exponeras för vår känsla av att vara värdelösa och icke älskvärda. Men skam lägger också sordin på och hämmar för oss vitala känslor som intresse, nyfikenhet, lust, sorg och ilska. Skammen bidrar till att vi skäms över oss själva och vårt inre känsloliv.
Skammen hindrar dig för att öppna dig för din psykolog som är till för att hjälpa dig utan att värdera och döma dig. Men skammen hos dig i mötet med psykologen kanske också är ett skydd för att närma dig sårbara känslor. Så gissningsvis sker samma undvikandebeteende hos psykologen som i dina relationer dvs. att du inte vågar lita på att det du har inom dig tas emot på ett respektfullt sätt. Men det får till konsekvens att du distanserar dig i mötet och ingen av er får en chans att närma er det sårbara hos dig som du behöver få kontakt med.
Så goda nyheter är att den gestaltning som du gör i din terapi i det att du inte släpper in psykologen skulle kunna om den talades om leda till att du kommer vidare i din terapi och i livet.
Med vänlig hälsning,
