Min man är oengagerad i sin son och mig
Vår son är idag 2 år och har hela tiden varit mycket mammig. När vi är hemma både min man och jag är han som klistrad vid mig. Han vill inte vara med sin pappa och jag får aldrig vara ifred. Så har jag haft det i 2 år!
Min man är oengagerad i oss. Han är lat och bekväm, vill sova ut på mornarna och sova middag. Eftersom han jobbar lite så har han mycket tid hemma och då sitter han mest framför tvn, datorn och pratar knappt med mig. Han har endast ett par gånger under dessa två år köpt spontana presenter till sin son och mig.
Han hittar aldrig på utflykter med vår son som att åka till badhus osv. Jag får hela tiden säga till om allt som ska göras. Sist ordnade jag vår sons två-årskalas och jag fixade allt. Börjar bli helt slut av att vara projektledare hemma. Har tappat sexlusten och känslorna för min man och min son vill inte ens vara med honom. Jag är gravid nu igen och trodde han skulle börja bry sig mer om mig och vara glad- men trots att han är pappaledig nu så lagar han inte ens mat till mig när jag kommer hem från jobbet och han är tröttare än mig. Är män såhär? Överreagerar jag eller är han onormal?
Skulle vara lättare att leva själv med min son för jag irriterar mig bara att se min man så obrydd! Jag orkar snart inte mer och börjar känna mig deprimerad. Vi har pratat om det men han säger att det är mitt fel att vår son är mammig och att han är helt normal. Att ändra på min man är omöjligt för han inser inte sina brister. Hoppas ni har råd att ge mig.
Ingrid Gråberg svarar:
Nu har ju jag bara din version av hur det fungerar hemma hos er och utifrån den så framstår din man onekligen som oengagerad och lat. Sedan är frågan med vilka glasögon du ser på situationen. Är du en ovanligt energisk och självuppoffrande person? Helt klart är i alla fall att du och din man har väldigt olika syn på saker och ting och att ni prioriterar olika.
Min erfarenhet är att olikheterna ibland har en tendens att förstärkas i en parrelation. I ert fall skulle det kunna vara så att din man tar ett kliv tillbaka, när det gäller ansvar och engagemang, just för att du är så engagerad och ansvarstagande.
Jag tror med andra ord inte på att vänta och se tiden an. Risken är stor att era roller blir mer och mer cementerade och att din irritation växer sig än större. Sätt därför ner foten nu och säg upp dig som familjens projektledare.
Sedan är frågan vad som händer om du släpper en del av ansvaret, om du inte längre låter din man komma undan sin del av arbetet och ansvaret i hemmet. Det är onekligen svårt att ändra på andra människor, dock inte omöjligt. Med tanke på att ni har ett litet barn tillsammans och ett till på väg, så kan det väl vara värt att undersöka om det finns en chans i världen att ni två ska kunna få till en relation som känns bra för er båda.
För att ta reda på det kan ni nog behöva hjälp av en familjeterapeut. Det handlar inte om att ni ska komma fram till vem som har rätt eller fel, vem som är normal eller inte, utan ni måste få klart för er hur era respektive behov och önskemål ser ut – och vilka förväntningar ni har på varandra.
Inte sällan går vi omkring och förväntar oss att vår partner ska förstå vad vi vill och behöver, istället för att tydligt förklara det för henne/honom.
Om ni, med eller utan hjälp, lyckas nå fram till en högre grad av förståelse för varandra så innebär inte det automatiskt att allt blir bra. Men då blir det lättare för er båda att ta ställning till hur ni vill ha det.
Tror ni att det är möjligt att anpassa er efter varandra, att var och en kan få sina behov tillfredsställda? Eller tror ni att ni kan acceptera att vissa önskemål aldrig kommer bli uppfyllda? Och är det möjligt för er att hitta tillbaka till det som ni en gång hade – då när ni var nykära?
När du har svaret på ovanstående frågor så vet du också om er relation är värd att satsa på.
Vänlig hälsning,
