3/23/2016

Jag är rädd hela tiden

Jag är jätterädd, hela tiden. Förut var det bara på nätterna, men nu är jag rädd om dagarna också. Jag tror ofta att jag ser skuggor och vänder mig alltid snabbt om för att se om någon är där, trots att jag så fort jag vänt mig om inser hur dumt det är att jag ens trott det.

Jag måste alltid titta ut igenom fönstret när jag tror att någon är där för att försäkra mig om att inte någon står där. I köket skulle ju någon kunna stå, då jag bor på loftgång, men i mitt sovrumsfönster är det ett fall på tre våningar, men ändå kan jag tro att någon står där.

Ibland när jag tror att jag ser någon, t.ex. i en reflektion i en tavla kan jag inte sluta titta där, trots att jag försäkrat mig om att ingen är där. Jag vet inte varför men på något sätt så tror jag att den där reflektionen kanske var äkta ändå och jag måste titta dit hela tiden för att försäkra mig om och om igen.

Ibland är jag så rädd när jag har duschat att jag inte vågar gå ut ur badrummet eftersom jag tror att någon ska vänta utanför.

Det här börjar bli jättejobbigt och jag förlorar sömn då jag ligger vaken för att lyssna om någon är i lägenheten. Det i sin tur leder till att mina studier inte fungerar särskilt bra... Det tär också på min relation då jag ibland tvingar min partner att se efter så att ingen är här och frågar varifrån alla ljud kommer. Jag börjar bli rädd att han ska tröttna på mig och inte orka med mig.

Hur kan jag göra för att bli mindre rädd? Håller jag på att bli helt galen?


Jenny Klefbom svarar:

Det kan verkligen finnas många anledningar bakom de upplevelser och rädslor som du beskriver. Men jag vill ändå börja med att lugna dig lite vad gäller din sista fråga: om du håller på att bli ”helt galen”. Jag vet förstås inte exakt vad du menar med ”helt galen”, men det jag kommer att tänka på när du skriver är att du undrar över om du håller på att tappa kontakten med verkligheten, det vill säga om du håller på att utveckla en psykos.

Upplevelsen vid psykos, och vid hallucinationer som ibland är en del av psykossjukdom, är att verklighet och fantasi helt går i varandra, omöjliga att skilja åt för den som upplever symtomen. Ofta upplever man stark skräck, inte nödvändigtvis bara på grund av innehållet i upplevelserna, utan på grund av själva faktumet att man inte vet vad som är verkligt längre. ”hela livet blir som en lång mardröm” är en vanlig beskrivning som personer som upplevt en psykos ger. Sen är psykos också förknippat med andra tydliga tecken, som att man upplevs som annorlunda och förändrad av omgivningen. Psykos är nämligen inte bara skrämmande för den som själv upplever den, utan brukar också upplevas som mycket skrämmande för anhöriga.

Nu genomsyras ditt brev av att du mycket väl vet att du övertolkar dina sinnesintryck och ser och hör saker där ingenting finns att höra eller se. Även om du blir väldigt uppjagad i stunden, så är mitt intryck att du även i stunden har en liten aning om att det är dina sinnen som spelar dig spratt igen? Du låter nästan lite trött på dig själv, eftersom ditt förnuft hela tiden drar det kortaste strået i bataljerna mellan känsloimpulser och förnuft som utspelar sig inom dig. Vill du utforska just detta lite mer, så föreslår jag att du börjar med att fråga dina närmaste om de upplever att du ”lever i en egen värld” eller har förlorat kontakten med vad som är verkligt. Om de upplever dig som väldigt personlighetsförändrad mot hur du var tidigare så finns det anledning att se till att få till en snabb professionell bedömning

Vart mina tankar dock går i första hand, är att det du upplever har med ångest att göra. Antingen är du så oroligt lagd, att ångesten finns närvarande i ditt liv mest hela tiden. Att ditt normaltillstånd har blivit ständig vaksamhet, misstänksamhet och oro och ängslan. Eller är det så att du har en tendens att fastna väldigt mycket i vissa speciella tankar eller beteenden, som nästan blir som fixa idéer? Jag pratar om det man kallar för tvångstankar, som kan yttra sig i att man ser mönster i saker och ting som inte andra ser, eller att man bara ”måste” titta efter en gång till. En viktig beståndsdel i de flesta tvång är behovet av försäkringar. För vissa kan det till exempel handla om att man måste kolla att dörren är låst, fast man just har gjort det 25 gånger. Som du säkert förstår så ingår det i ett sådant tvång också att man inte litar på sina sinnen.

Det behöver dock inte vara så att det är psykiska problem som är själva upphovet till det som har blivit ett problem. Det kan också vara så att du är en mycket fantasifull person, som har lätt för att dras med i tankar och känslor, och som har en ovanligt livlig och kreativ perceptuell förmåga (förmåga att uppfatta omvärlden via sinnena). Självklart kan du ändå behöva hjälp med att ta dig ur din ängslan, men det kan ibland vara bra att reflektera över att väldigt många av våra personliga egenheter för med sig både för- och nackdelar. Det är ju inte så tokigt att vara kreativ och ha ett livligt intellekt.

Så som det är nu, så låter det trots allt som att du har ett lidande som du inte riktigt klarar att ta dig ur på egen hand. Jag föreslår därför att du börjar med att få ett namn på vad dina problem handlar om: att en psykolog eller psykiater får ställa diagnos. Beroende på vad man kommer fram till, så behöver du nog få lite yttre hjälp med att skapa nya vanor i ditt beteende. Bedöms problemen vara lindriga så kanske det räcker för dig att läsa en självhjälpsbok, och kanske att få stöd av din sambo. Men det kan också vara så att bedömningen blir att du skulle må bra av psykoterapi eller medicin.

Vänlig hälsning,