Min 4-åring trampar på sniglar och insekter!
Jag har en liten kille på snart 4 år som, trots upprepade samtal om varför man inte får göra så, gärna trampar på t ex sniglar och spindlar. Vi föräldrar är noga med att man ska vara snäll mot både djur och människor, och jag blir ganska orolig av det här beteendet.
När det har hänt har jag visat att jag blir arg, och pratat med honom om att det gör jätteont på djuren och att man aldrig får göra någon illa. Jag får inget direkt svar och vet inte om han förstår. På sista tiden har han börjat säga förlåt, men kan mycket väl göra om samma sak ganska direkt. Det känns mest som om hans förlåt är en reaktion på min ilska, han förstår att han borde säga förlåt och vill att jag ska sluta vara arg.
I övrigt tycker jag inte han är elak eller grym. Han kan bråka med sin lillasyster ibland, men det känns mer som normala syskonfighter, d v s kamp om saker eller om min och pappas uppmärksamhet. Snarare skulle jag säga att han är ganska medkännande, han tröstar gärna lillasyster när hon slagit sig och kommer ofta med kommentarer som visar att han uppmärksammat och förstått andras sinnestämning ("nu är Kajsa ledsen"). Som person är han annars bestämd, ibland intill oflexibilitetens gräns, och ganska blyg för nya människor.
Mina frågor: är det här normalt? Ibland hör man ju grymhet mot djur kopplas ihop med t ex psykopati... Jag undrar också om det här kan vara ett uttryck för att han är i känslomässig obalans på nåt sätt? Har alltid upplevt honom som den känsligare av våra två barn.
Jenny Klefbom svarar:
Det är väldigt vanligt att yngre barn beter sig mot djur såsom din son gör. Det kan till och med gälla betydligt större djur, där man i oförstånd kan lyfta en katt i svansen, eller peta en ko i ögat med en pinne.
När det gäller så små barn som 2-3-4-åringar så handlar det helt enkelt om att man i den åldern inte riktigt förstår vad det är man gör. Just insekter är väl också de djur som har minst likhet med oss människor, och det är inte självklart att man förstår att de lever – åtminstone inte att de lever på samma sätt som vi, med känsel och till och med känslor.
Däremot är det i 4-årsåldern definitivt dags att börja växa ifrån sådant här. Och det bästa sättet att göra det är genom att göra precis som ni föräldrar har gjort: Med allvar och bestämdhet reagera och förklara varför man inte får göra så.
Barn socialiseras successivt in i alla de normer och värderingar som deras omgivning förmedlar. Vilket också innebär att de lär sig att det är okej att döda myggor och flugor. Och ja, i vissa familjer också sniglar.
Lite oroväckande är det förstås att era tillsägelser inte riktigt verkar bita på er son. Men nu har ni en lång period utan så värst mycket småkryp framför er. Skulle beteendet fortsätta, och inte gå att få stopp på heller nästa sommar, kan det finnas skäl att söka hjälp.
Du beskriver också en del andra beteenden eller personlighetsdrag hos din son. Han är oflexibel i sitt tänkande, ganska blyg för nya människor, men samtidigt medkännande och med en normal relation till sin syster. Jag antar att du beskriver de här dragen med en tanke bakom. Är det så att du funderar över om det skulle vara något mer grundläggande problem med din sons utveckling? Jag säger inte att det är så, det du beskriver talar inte på något sätt entydigt för att så skulle vara fallet, men har du de funderingarna kanske de är värda att ta på allvar? Om inte annat så för att det är destruktivt att gå och oroa sig över om det är något fel på ens barn en längre tid, utan att få svar på sina frågor.
Hyser du en oro, så börja med att tala med förskolan. Vad har de sett? Tycker de att det finns anledning till oro? Ett nästa steg kan vara att kontakta BVC, barnläkarmottagningen eller BUP. Be att få ett konsultativt samtal, där du kan berätta mer om din son, för att se om det finns något fog för din oro, eller om du kan släppa den och med tillförsikt se tiden an. Vänlig hälsning,
