Min styvson mår dåligt
Jag är orolig för min sambos barn. Han är 8 år och redan vid 6-års ålder sa han att han skulle gå och döda sig själv för att det var ändå ingen som tyckte om honom.
Han anklagade sin mammas sambo för att slagit honom och då blev det soc.anmälan. Vi gick på utredning hos BUP och de kom fram till att han var sen i den sociala utvecklingen och "borde" gå om förskolan.
Min sambo och pojkens mamma lät honom börja i ettan och nu i tvåan blir det mer och mer problem.
Han har vuxit upp med två föräldrar som har skällt mycket och inte varit bra på att förklara saker utan bara har bestämt över honom.
Han har en 1 1/2 år äldre bror som har blivit behandlad som om han var kungen i familjen.
Han är rädd för att säga något som han inte får säga för sin mamma när han är hos oss, får inte ha vilka kläder han vill, måste ha två sorters regnkläder i skolan för att mamman inte vill att han använder "hennes" kläder när han är hos oss.
Jag har läst mycket och frågat mycket på mitt jobb, där en utbildad pedagog jobbar. Har kommit fram till att han är nertryckt och förnedrad och är ett barn med särskilda behov.
Hur gör jag för att hjälpa denna underbara pojk som har fått en dålig start i livet?
Jenny Klefbom svarar:
Vad lycklig jag blir när jag läser dina slutord. Trots alla svårigheter så är din styvson en pojke som har en styvmamma som ser honom, och som bryr sig om honom. Det är väldigt mycket värt.
Vad jag läser i ditt brev, är att det tycks som att er pojke har problem på flera fronter. Dels har han farit illa på olika vis, och har därför utvecklat känslomässiga problem. Tyvärr verkar den situation som ligger till grund för att han mår dåligt bara fortgå, eftersom hans föräldrar, eller åtminstone mamma, fortsätter att föra sin strid via honom. Dessutom verkar föräldrarna inte alltid kunna se till hans bästa, eftersom de sätter sig emot rekommendationer från vården, och i stället handlar utifrån sitt eget huvud.
Men som jag tolkar BUP-utredningen, så handlar hans problem inte bara om hur han har haft det som barn, utan man har också konstaterat en genuin utvecklingsförsening hos honom. Frågan är vad den utvecklingsförseningen heter? På BUP är man bunden av att använda sig av vedertagna diagnoser i sitt arbete med barn, och det duger alltså inte att bara tala i lite allmänna och vaga ordalag som ”lite sen”, eller liknande. Försök att ta reda på vad pojken egentligen bedömdes ha för slags problem, och har han inte fått en diagnos; ställ krav på att de ställer en.
Att få ett ord på svårigheterna som ställer till det i skolarbetet är väldigt viktigt, eftersom det nu verkar som att han utsätts för överkrav i skolan. Och att utsättas för överkrav under en längre tid är något som utgör en enorm riskfaktor bakom framtida psykiatriska problem. Han behöver få rätt hjälp, utifrån just hans problematik. Detta blir extra viktigt för ett barn som har det jobbigt på hemmaplan, eftersom skolan då behöver få vara den lugna frizon man så väl behöver.
Sen tror jag att du utgör en väldigt viktig person för honom. Fortsätt att vara det, genom att erbjuda din tid och ditt sällskap. Det räcker längre än man tror. Undvik att gå in i föräldrarnas utspel så mycket du kan, och försök att hålla dig så neutral som möjligt. Det ökar möjligheterna för honom att kunna känna att han kan lita på dig som en trygg person.
Med vänlig hälsning,
