Finns det något sätt att bli av med hemska minnen?

Jenny Klefbom svarar:

Som jag tolkar det du skriver så har du varit utsatt för övergrepp av något slag. Och av din beskrivning att döma så verkar dessa ha varit både traumatiska och omfattande. Och din fråga uppfattar jag som att du undrar om det går att komma över minnena av det du utsatts för. Svaret på den frågan är ja.

Genom ditt mejl får jag inte reda på något om dig, ditt liv, eller vad du har varit med om. Jag får alltså begränsa mig till att ge dig ett mer generellt svar.

Några faktorer som spelar in för hur lätt eller svårt det kan vara att gå vidare efter trauman är hur omfattande och långvariga övergreppen har varit, hur stress- eller ångestbenägen du själv är, och sedan inte minst om du har något annat psykiskt tillstånd som kan påverka. Du kan själv få en ledtråd kring de sistnämnda frågorna genom att se tillbaka på dina behandlingar, och kanske läsa din egen journal. Något som kan försvåra en traumabehandling är till exempel om du har någon funktionsnedsättning eller personlighetsstörning.

Din önskan, efter all vård som inte har fungerat, är att manipulera eller helt radera dina minnen. På ett sätt kan man säga att det är just manipulerar minnen som man gör i en psykoterapi. Men jag tror ändå att tillvägagångssättet är helt annorlunda än vad du menar med det du skriver. Jag får intrycket av att det du vill göra är att bara helt glömma allt som har hänt. Att kunna vakna upp och se på dina minnen som en ond dröm som inte var på riktigt. Så går det inte till i en terapi som fungerar. Och kanske är det där förklaringen ligger bakom att den terapi du hittills har fått inte har fungerat.

En fungerande psykoterapi går tvärtom ut på att långsamt, försiktigt och i tryggt sällskap med en terapeut som man har förtroende för, närma sig det hemska man har varit med om. Det känns omöjligt när man befinner sig i ett posttraumatiskt stresstillstånd, men det är ju det som är hela vitsen med terapin: att göra det som var omöjligt och outhärdligt möjligt att leva med. För att göra något som har hänt ogjort – det står inte i någon människas makt.

Om terapi ska vara en möjlighet för dig, så krävs alltså att du själv är beredd att ge det hela en chans, utan att hålla bort och skärma av dina minnen. Du skriver att du aldrig kan acceptera det som har hänt, och ingen kommer att tvinga dig att genast göra det. Däremot måste du själv vara införstådd med att en behandling går ut just på att i slutänden kunna acceptera att saker har hänt, för att kunna lägga dem bakom sig. Det är paradoxalt så att själva kampen mot minnena ibland kan vara det som håller dem vid liv. Mitt resonemang betyder däremot inte att man måste acceptera händelserna som normala eller i något avseende meningsfulla. Man kan ta starkt avstånd ifrån både händelser och personer – samtidigt som man accepterar att de finns eller har funnits. Ett sätt att kanalisera sådana känslor som du har, är att jobba för att andra inte ska behöva utstå samma behandling som man själv gjort.

Det kan nog ta ett tag innan du känner att du litar tillräckligt på en psykoterapeut för att våga uppleva dina minnen tillsammans med hen. Så räkna inte med att några få gånger hos psykologen räcker. Och ge inte upp förrän du har gett saken en rejäl chans den här gången.  Det krävs också att du är tydlig mot din behandlare med hur du vill ha det; hur långsamt du vill gå fram, vad som krävs för att du ska känna dig trygg i terapin osv. Du behöver förstås inte komma med något facit i dessa frågor, men var tydlig med att du vill diskutera behandlingsupplägget innan ni sätter igång.

Behandlingsmetoder som har evidens för behandling av traumatisering är KBT och EMDR. Metoderna kan också användas tillsammans. Vänd dig i första hand till den läkare som du har kontakt med angående medicineringen med önskan om en kvalificerad terapi.

Vänlig hälsning,