Vår 7-åring går oss på nerverna
Vi har en jättefin och älskad 7-åring och en lika älskad 4-årig lillasyster. Vår son är lite av "stor i orden men liten på jorden". Han är osäker inombords och vet nog inte riktigt hur han ska bete sig i olika situationer. Dock gör han oss vansinniga många stunder. Han har en massa tid och läten för sig.
Ett tag spottade han oavbrutet, rapar, fiser, beter sig illa på ett sätt som han verkligen vet att vi avskyr. Man försöker verkligen ta det lugnt och sansat men ofta så tappar man fattningen och till slut bara vrålar för att få stopp på honom. Jag blir inte klok på detta beteende. Det finns dagar som är jättemysiga men då är det som om det inte får vara mysigt längre, som om något extremt trotshumör bara måste ut ur honom, med följd att vi blir galna av ilska och han blir arg och ledsen.
Det händer ofta vid läggdags eller i morgonstressen då han inte förstår att skynda sig att klä på sig osv. Jag känner mig som en usel pappa då och jag vet att min fru känner likadant. Jag är jätterädd att förlora sansad kontakt med mitt barn pga detta. Känns som om det hela blir en ond cirkel där hans självförtroende bara blir sämre av att vi skäller. Hur kan vi hjälpa oss?
Ingrid Gråberg svarar:
Det första jag fastnade i när jag läste ditt brev var en trolig felskrivning som jag försökt lista ut vad den betyder. ”Han har en massa tid och läten för sig”, skriver du. Min spontana gissning är att tid skulle ha varit tics.
Tics är ofrivilliga rörelser eller ljud, såsom ryckningar, blinkningar och harklingar, och de har ibland en tendens att öka i omfattning när man känner sig stressad.
Spottandet skulle mycket väl kunna vara ett tics, men det kan naturligtvis lika gärna vara ett beteende som sker i ren protest, i syfte att få uppmärksamhet, eller så kan det vara en överslagshandling, något er son gör när han inte riktigt kan hantera sina känslor. Du är själv inne på att er son är osäker och att han kanske inte vet hur han ska bete sig i olika situationer. Därför tänker jag att ni i första hand behöver klura ut vad det är som gör honom osäker. Är det huvudsakligen medfödda personlighetsdrag? Har han fått mycket dubbla budskap under uppväxten som gör honom förvirrad och osäker? Har hans beteende förbryllat er ända sedan han var riktigt liten? I så fall skulle det kunna handla om att han har faktiska svårigheter att läsa av sociala situationer till exempel. Eller har han möjligen tics som han inte kan styra och som förvärras när han känner sig stressad?
Försök att prata med sonen när ni är på tu man hand och allt är lugnt. Var tydligt med att du verkligen vill förstå hur han tänker och känner, hur han upplever de här situationerna som alltid slutar med att ni blir arga på varandra. Presentera det som ett gemensamt bekymmer och lägg ingen skuld på pojken.
För en 7-åring är det inte lätt att sätta ord på det som händer i kroppen (inklusive hjärnan), därför måste du vara beredd att lägga fram tänkbara förklaringar som han kan svara ja eller nej på. Det kan till exempel vara relevant att fråga om han upplever morgonstressen som jobbig och prata om hur man kan göra för att minska stressen.
Kom ihåg att det är ni vuxna som har ansvaret för att bryta onda cirklar, fundera alltså över vad ni kan göra annorlunda. Och se till att det är ett samtal du och sonen har - och inte ett regelrätt förhör.
När ni pratar om beteenden som ni inte accepterar, så får ni inte glömma bort att prata om vad man kan göra istället. Men först behöver ni få klart för er vad som ligger bakom beteendena. Om ni inte blir klokare av att prata med sonen, så kontakta skolan och hör efter hur lärare och övrig personal upplever er son. Ser de något av det ni ser hemma? Är de oroliga för något?
Vänlig hälsning,
