Hemlängtan när jag är hos pappa

Jenny Klefbom svarar:

Du skriver inte hur gammal du är, men kanske spelar inte det så stor roll. Du själv tycker ju att du är för gammal för att längta hem sådär, så jag gissar att du har full koll på vad som är vanligt i olika åldrar.

Det är en komplex situation du beskriver, och jag kan inte ge något entydigt svar på varför du känner som du gör. Men jag kan ge några förslag på anledningar, så att du får något att börja tänka kring och undersöka.

Du upplever det som att det är din längtan till mamma som är problemet. Att vara så fäst vid någon att man blir jätteledsen när man skiljs åt, även om det bara är för ett tag, brukar kallas för att man har separationsångest. Precis som du själv skriver så är separationsångest vanligast hos små barn. Exempelvis är det vanligt att lämningen på dagis blir tårfylld, inte för att dagis är en dålig plats, utan just för att det är så jobbigt för barnet att skiljas åt. Separationsångest som är en normal del av barnets utveckling brukar yttra sig i att barnet är ledset just när föräldern lämnar förskolan, och sedan går gråten över efter några minuter och barnet börjar delta i leken. Detta är alltså vanligt. Betydligt ovanligare är det att ett barn går och är ledset och längtar efter föräldern hela dagen, under förutsättning förstås att förskolan är en bra och rolig plats.

Det som talar för att det du upplever nu är separationsångest är att du beskriver att du har upplevt samma sak tidigare i andra situationer. Men å andra sidan beskriver du just att det var annorlunda då, i och med att din ledsenhet då var mindre allvarlig och gick över snabbare.

Det får mig att fundera över vad det är som eventuellt är speciellt med att åka från mamma till pappa. Dina föräldrar har aldrig levt ihop, men de har sannolikt ändå en relation, som i hög grad rör din tillblivelse och ditt liv. Om det någon gång har funnits en konflikt mellan din mamma och pappa så kan det faktiskt påverka dina känslor även så här långt efteråt. Du står självklart din mamma närmast, och om din pappa en gång i tiden har gjort något dumt mot din mamma (jag tänker på om han exempelvis inte ville ha barn, om han lämnade henne för en annan, eller om han har behandlat henne illa på något annat sätt) så kan det leda till att din lojalitet mot mamma gör vistelserna hos pappa svåra för dig. Det behöver inte vara helt medvetet, men kanske känner du innerst inne att du sviker mamma när du åker till pappa? Eller kanske finns det en gnagande otrygghet kring att han skulle kunna göra samma sak igen – mot henne eller mot dig?

När jag nu ändå är inne på pappa så skriver du tydligt att det inte är dåligt hos pappa. Det låter ju bra, men det räcker oftast inte med att ”det inte är dåligt” för att man ska trivas. Så jag undrar om det kanske är så att det inte finns så jättemycket att längta till hos honom? Om du tänker efter vad du och pappa gör tillsammans, och hur ni har det i er relation: Finns det något du saknar? Hur ”bra” det än är vad gäller bostad, mat och annan trygghet så blir det inte roligt om du exempelvis tillbringar tiden hos honom isolerad inne på ditt rum. Eller om det rent av inte finns något utrymme som är ditt när du är hos pappa, så att du tvingas till konstant samvaro, vilket ju för dig i dagsläget innebär att du måste gå runt och försöka spela glad fast du inte är det. Och det skulle kunna suga musten ur vem som helst.

En sak som du tar upp angående din pappa, som jag själv inte tycker låter så bra, är att han inte förmår att ta emot dina känslor på ett bra sätt. En förälder måste kunna stå ut med att ett barn säger negativa saker om föräldern, och ändå förmå sig till att trösta barnet när det behövs. Din pappa tar din längtan efter mamma som personliga påhopp och reagerar med att bli sur. Det är begripligt. Men det är inte vad man förväntar sig av en förälder som har en trygg och tillitsfull relation till sitt barn. Kanske är det så att trots att du har bott hos honom då och då under hela ditt liv, så är ni lite av främlingar för varandra? Ibland behövs det faktiskt professionell hjälp för att man ska kunna öppna sig och visa sina innersta tankar, vilket krävs för att en stark anknytning ska utvecklas.

Det väcks också några frågor hos mig som inte har med mamma och pappa att göra. En sådan är vilken roll kompisar, saker, kläder, boendeomständigheter osv eventuellt kan spela för dina känslor. När man blir lite äldre så blir ju kompisar mycket viktigare än föräldrar. Är det kanske så att du tillbringar mycket tid med vänner när du är hemma, men är helt hänvisad till umgänge med pappa under pappahelgerna?

Ytterligare en fråga jag vill väcka är om det finns något personlighetsdrag hos dig, som skulle kunna bidra till den här kvardröjande separationsångesten hos dig. Har du även i andra sammanhang lätt för att fastna i känslor eller ältande? Utvecklar du väldigt snabbt vanor och rutiner? Vi människor är väldigt olika, och medan vissa har lätt för att gå vidare så lever andra kvar länge i gamla känslor och vanor. Kanske, kanske är din ledsenhet bara en skugga från det förflutna som du behöver en liten ”knuff” för att kunna släppa?

Nu har jag försökt att vrida och vända på ditt problem och titta på det ur flera olika synvinklar. Om du inte tycker att du kommer framåt genom att tänka på saken själv skulle du kunna ta med dina egna, och kanske även mina, tankar till en samtalskontakt, kanske hos skolkuratorn eller på ungdomsmottagningen, och fortsätta att utforska olika ledtrådar. Möjligheten finns förstås också att sluta åka till pappa. Man bestämmer ju alltmer om sådant ju äldre man blir. Men eftersom forskningen entydigt visar att det är bra för barn att ha relationer till båda sina föräldrar, så rekommenderar jag dig att ge er relation åtminstone en chans till.

Vänlig hälsning,