Är jag latent våldsam?
Under en period för ett antal år sedan var jag våldsam mot min man. Jag kunde knuffa honom, nypa, slå på hans överarmar, luggas. Detta inträffade uteslutande när vi diskuterade och inte förstod varandra, när jag inte lyckades förklara vad jag ville säga, när han gick undan och bara var tyst. Jag kände en sådan ilska/desperation att jag trodde att jag skulle förlora förståndet. Ofta slog jag mig själv över händerna och rev mig själv.
Det här skrämmer mig oerhört - att jag är kapabel till detta - och jag skäms fruktansvärt. Har jag detta våld inom mig? Finns det latent och kan blossa upp? Om jag blir gammal - kommer jag att bli aggressiv och hemsk mot min omgivning?
Vid den här tiden var jag illa däran i anorexi.
Sedan jag började äta sertralin har dessa våldsamma utbrott försvunnit, men jag vill inte skylla ifrån mig. Jag har gått i terapi men aldrig vågat ta upp mitt våldsamma beteende med terapeuten. Skäms något så fruktansvärt. Är detta något som finns latent inom mig? Våld i nära relationer är något förfärligt - och så är jag likadan själv. Vad ska jag göra?
Liria Ortiz svarar:
Nej, och låt mig säga det på en gång, jag tror inte att du är en person som är latent våldsam. Ja, du använde våld mot din pojkvän. Det kan inte beskrivas på något annat sätt. Det är en styrka hos dig att du själv använder ordet våld för det som du gjorde. Du ursäktar dig inte, och du minimerar och bagatelliserar inte ditt beteende. Det är bland annat det sättet att förhålla dig till ditt våld som gör att jag genuint tror att du inte är en latent våldsam person. Utan att det som hände var tillfälligt och situationsutlöst.
Vad menar jag med det? Hur går det egentligen att förstå att du använde våld? Trots att det är så främmande för dina värderingar om hur du ska vara i en nära relation. En avgörande omständighet tror jag är att när det hände hade du det mycket svårt. Du berättar att du var mycket ”illa däran i anorexi”. Jag vet inte om du känner igen i detta, men i situationer av känslomässig utsatthet, och särskilt med inslag av depression, är det vanligt att uppleva en stor rädsla för att bli övergiven, tvära humörkast, och svårigheter att kontrollera sina impulser; vilket vi vet innebär en förhöjd risk för utagerad ilska av det slag som du berättar om.
Jag tror utifrån det som hänt att du ändå kan ha nytta av att lära dig kontrollera din ilska. Det kan göra att du känner dig lite tryggare med dig själv; det som har hänt är något som du verkligen inte vill ska hända igen. Även om risken kanske är ganska liten. Du berättar att efter att du börjat behandla dig med ett antidepressivt läkemedel har dina utbrott försvunnit. Vilket kan stämma med tanken om att det som hände hade ett samband med att du var mycket nedstämd och orolig vid den tiden, och att du ännu inte fått hjälp för detta fullt ut.
Här är några färdigheter för att få bättre kontroll över din ilska som du kan träna på egen hand:
Steg 1:
Kartlägg dina tidiga varningssignaler för ilska. Hur det börjar kännas i kroppen? Vilka typiska tankar dyker upp?
Steg 2:
Kartlägg också i vilka situationer som din ilska börjar komma igång. Vilka är vanligast? Finns det något mönster? Är det några särskilda ord som din man, och andra, säger som triggar dig? Är det något sätt att bete sig som du är särskilt känslig för?
Steg 3:
Gör sedan en lista över vilka av situationerna som du kan undvika att hamna i. Gör också en hierarki för de situationer som kvarstår, de svåraste högst upp på listan, och sedan i fallande svårighetsgrad. Och använd den listan för att vara uppmärksam på vad vi skulle kunna kalla dina typiska risksituationer för ilska. När du vet att en sådan är på väg, och inte kan undvikas, förberedd dig mentalt för situationen; med hjälp av färdigheterna här under.
Steg 4:
Gör ungefär på samma sätt för dina tidiga varningssignaler som du gjorde för dina risksituationer för ilska. Lista dem i ordningsföljd. Vilken kommer först, och vilka kommer så sent att det nästan är omöjligt att längre bromsa din ilska?
Steg 5:
Träna dig att använda följande strategi när dina första varningssignaler kommer. Fokusera på din andning. Hör den. Räkna dina andetag. Under tio till tjugo sekunder. Det räcker. Säg samtidigt till dig själv: Detta är bara min ilska. Det är okej att jag känner så. Men, jag ska inte agera ut den. Den lägger sig. Alldeles strax. Ilska är som en havsvåg. Den kommer snabbt. Men den sjunker undan. Att prata inom sig på detta sätt kallas för stödjande självprat.
Steg 6:
Efteråt, när du är någorlunda lugn, kan du uttrycka det du egentligen vill säga till din man. Säger du något kan det vara klokt att göra det som ett Jag-budskap. Det kan låta så här: "Jag vill att du stannar upp och verkligen lyssnar på mig när jag berättar om sådana här saker. Jag känner mig så övergiven annars. Skulle du kunna lyssna på mig utan att avbryta i cirka 5 minuter? Jag lovar att göra samma sak när du ska prata. Jag skulle verkligen uppskatta det.”
Idén med Jag-budskap är i första hand två, att undvika att kritisera, och att fråga efter en lösning. Du kan söka på nätet på Jag-budskap så hittar du fler exempel på hur Jag-budskap kan låta och användas.
Läs gärna mer om detta ämne i en självhjälpsbok om ilskekontroll av den amerikanske psykologen Robert Nay. Boken heter ”Ta makten över din ilska”, och resonerar om fenomenet ilska, hur den kan förstås och hur ilska kan kontrolleras på olika sätt.
Blir du inte nöjd med vad du uppnår på egen hand eller om du känner att du inte vill berätta för din terapeut kan du kontakta en psykolog som arbetar med ilske-kontroll-träning.
Personligen tycker jag att man inte behöver berätta allt för sin terapeut om man inte vill. Att du skäms så för att berätta för hen kan vara en indikation på att du inte känner dig trygg i er terapeutiska relation. Du ska inte göra våld på dig själv, berätta bara för den personen som du litar på. Det finns hjälp att få och korta, fokuserade behandlingar för att träna att bli bra på att hantera ilska.
Kom ihåg att du är värd att få hjälp.
Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
