12/28/2010

Min fru orkar inte längre med vårt barn

Jag börjar bli allvarligt oroad för vår situation. Min fru kommer från Tyskland och har alltid levt och varit väldigt social. När vårt barn kom till världen, för två år sedan, blev hon nästan ensam. Bodde på landet i Sverige utan socialt skyddsnät. Även jag var ny på platsen, och är väldigt långsam att skaffa nya vänner.

Jag jobbade på dagarna och hon var hemma med barnet. Jag var ny på jobbet och jobbade kanske 60tim/vecka.

Min fru har haft självdestruktiva tendeser hela sitt liv, säger hon. Det jag sett är att hon kan bli helt hysterisk och slå huvudet i betongväggar. Detta har nu hänt så att barnet sett det. Efter att ha sovit dåligt i nästan två år - ofta väckt varannan timme natt efter natt, säger hon nu att hon helt och fullt kan förstå mödrar som slänger ut sina barn genom fönstret eller som som bara sticker från familjen och inte kommer tillbaka.

Hon säger att hon kan bli förvånad och rädd för sig själv, när hon märker hur hon kan tänka och känna. Igår natt hade vårt barn varit extra gnälligt hela dagen och det gick vidare på natten. Jag hade varit på jobbet på kvällen och kom efter att de lagt sig, som nästan aldrig händer annars.

Efter ett tag kom min fru upp, alldeles förbannad och förtvivlad och slog i väggar med händer och armar och även med huvudet. Hon prat-skrek sedan hur förtvivlad hon var och hur mycket hon uppoffrat sig för vårt barn, och hur besviken hon är att vårt barn ändå inte kan vara "snällt" och att "allt" är mitt fel.

Vart kan vi vända oss?


Jenny Klefbom svarar:

Det du beskriver är en mycket oroande situation för ett litet barn att befinna sig i. Att din fru mår dåligt råder det väl knappast något tvivel om? Kanske har hon gjort det länge – hela livet säger hon själv – men troligtvis far hon också illa av den isolering hon lever i, och det faktum att hon mer eller mindre ensam måste bära alla bördor som ert lilla barn för med sig.

När en medlem i en familj mår riktigt dåligt innebär det ett skydd just att man är en familj. Därför blir jag lite konfunderad över ditt sätt att beskriva ert gemensamma liv. Hur har du tänkt kring din frus psykiska mående och hennes utsatta position i ett främmande land? Och hur har du kunnat avlasta henne i omhändertagandet av ert gemensamma barn?

Även om en förälder arbetar och en är föräldraledig, så är ändå det vanliga att man delar på bördorna så att båda får sova en hel natt ibland, att båda får regelbunden egentid och så vidare.

Det är ju också brukligt att man har en plan med sin familjebildning, och att man har pratat igenom vad var och en ska ha för ansvar, och vilket stöd man ska ge varandra. Som jag förstår det har din fru gjort stora förändringar i sitt liv för att kunna bilda familj med dig. Hur har ni resonerat kring det? Är det liv ni lever nu någonting tillfälligt? Eller tror du att din fru, som du beskriver som en social person, från början har varit inställd på att ha det så ensamt som hon nu har det?

Det som oroar mig mycket i det du skriver, är att framförallt din fru, men kanske i någon mån ni båda, tillskriver barnet ansvar för allt negativt som sker. Barnet ”kräver uppoffringar”, är inte ”snällt” och ”låter inte din fru sova”. Allt det här är ju precis som det ska vara! Barn behöver mycket omsorg, de kommunicerar främst genom skrik och de sover mycket sällan hela nätter. Ditt barn har alltså redan fått skulden för hur ni har det i familjen, bara genom att vara som barn är mest.

Vad ska ni då göra? Först och främst ska du omedelbart hjälpa din fru till en tid hos psykiatrin. Sen måste du omedelbart se till så att någon kliver in i hennes ställe i vården av ert barn. Så länge hon mår så dåligt att hon inte kan kontrollera sina impulser av vanmakt och förtvivlan i sällskap med barnet, behöver någon annan rycka in och ta över.

Om din fru blir sjukskriven så kan du ta över föräldraledigheten. Klarar ni inte att ordna detta på egen hand kan ni kontakta socialtjänsten och diskutera hur ni kan lösa det hela.

Så fort det är möjligt behöver ni också sätta er ner tillsammans och prata igenom hur ni ska ha det i ert gemensamma liv. Var ska ni bo? Hur ska era respektive arbetssituationer se ut? Hur ska ni fördela vården av barnet? Och så vidare. Ta hjälp av exempelvis familjerådgivningen i dessa samtal. Och var beredd på att ni kommer att få genomföra stora förändringar i ert liv. Gör ni inte detta är risken stor att det blir stora förändringar i alla fall – men förändringar som ni inte kan kontrollera på samma sätt. Din fru har ju redan signalerat att hon mycket väl kan tänkas lämna både dig och sitt barn, eller ännu värre – göra någonting riktigt drastiskt.

Det är också mycket troligt att ert barn på sikt kommer att utveckla psykiska symtom om han eller hon tvingas växa upp under så här traumatiska och konfliktfyllda omständigheter.

Vänlig hälsning,