Mina föräldrar bråkar och allt känns som mitt fel
Jag är i tonåren och mycket problem har skett i min familj, väldigt mycket, och jag känner att allt är mitt fel, eller det mesta. Jag försöker gottgöra alla men de verkar inte märka det. Mina föräldrar bråkar alltid, försöker få de att skiljas men de lyssnar inte...
De klagar på att jag håller med den ena då de bråkar och det gör så att jag inte vet vad jag ska göra...
Ibland hatar jag vissa otroligt mycket, men ändå skulle jag göra allt för dem. Det känns som om jag är den enda som skulle göra allt för alla i min familj.. Vad ska jag göra? Jag skulle vilja berätta hur jag känner för mina nära vänner, men jag kan inte. Vill inte att de varje gång de går förbi mina föräldrar har en massa tankar om dem som jag sagt!!!!!!!
Jenny Klefbom svarar:
Även om jag inte förstår riktigt vad det är du tycker att du har gjort för att ”orsaka” din familjs problem, så tycker jag inte att det är konstigt att du har tagit på dig ett så orimligt stort ansvar. Det är ju precis det beteendet dina föräldrar uppmuntrar när de anklagar DIG för att du håller med den andra i en konflikt. Tog de sitt föräldraansvar så skulle de i stället göra allt för att hålla dig utanför sina konflikter, och se till så att du inte tvingades välja sida mellan dem. De skulle också själva göra någonting för att få stopp på alla bråk, antingen det handlar om att söka familjerådgivning för att försöka lösa sina meningsskiljaktigheter – eller att gå skilda vägar.
Som det nu är så verkar det bli du som hamnar i skottgluggen hur du än vrider och vänder dig. Tar du den enes parti, får du den andras ilska över dig. Föreslår du någonting för att lösa situationen, så blir det du som får bära ansvaret för ditt förslag – när det i själva verket bara har varit ett desperat försök från din sida att få ett slut på en outhärdlig situation.
Du tar på dig ett väldigt stort ansvar. Inte bara bär du de andras anklagelser. Du har också själv börjat se det som att allt är ditt fel. Och att det bara är du som kan ordna upp allt. Dessutom är du så lojal mot dina föräldrar att du inte ens tillåter dig själv att få lite avlastning och stöd från dina vänner, i rädsla för att lämna ut dina föräldrar. Någonstans tycker jag att det tyder på att du innerst inne förstår att andra skulle lägga skulden någon helt annanstans än hos dig: nämligen hos dina föräldrar, om de bara visste hur du har det hemma.
Jag förstår att du befinner dig i en svår situation, och att du slits mellan dina egna behov och behov av att skydda din familj. En mellanväg skulle det kunna vara om du i stället för att börja med att prata med dina kompisar tog kontakt med skolkuratorn, eller med ungdomsmottagningen. Då får du någon att prata med som har tystnadsplikt. Och som dessutom kan hjälpa dig med hur du ska gå vidare med allt.
Vänlig hälsning,