Svårt att komma in i gruppen
Jag är en tjej på 19 år som är förvirrad. Det började med den nya utbildningen i höstas. Jag har väldigt svårt att skaffa vänner och träffa nya människor så det blir att man mest är ensam. Detta var oerhört ångestfullt i början.
Fick vid ett utvecklingssamtal bl.a. höra av läraren att jag har svårt att komma in i gruppen (som om jag inte redan märkt det själv) och en del andra kommentarer om mitt sociala uppförande. Detta ledde till att jag blev förbannad och kände att jag inte kunde vara mig själv. Det kändes som ett riktigt påhopp på min personlighet och jag kände att jag inte blivit accepterad för den jag är. Jag kände mig värdelös och grät i 2 dagar.
Det hela bekräftades en dag när vi var på skolresa. Jag satt ensam vid ett frukostbord på ett hotell. Det kom både lärare och elever efter mig som skulle äta men ingen satte sig hos mig. Den ena läraren mumlade godmorgon till mig så jag vet att de alla såg mig.
Nu på senare tid så har jag fullständigt tappat allt. Jag känner mig ständigt bedömd (mer än förut).
Jag orkar inte prata med gamla vänner. I skolan så har jag fått betydligt mer prestationsångest och kommer inte ihåg senast jag blev nöjd med något. När jag kommer hem så orkar jag knappt prata med familjen. Jag har ingen motivation kvar. Orkar inte motionera, diska, städa eller någonting i princip. Känner mig så konstig. Mina föräldrar förstår inte. De säger till mig att "det är bara att prata". Men det har aldrig fungerat så för mig.
Vet inte vad jag ska ta mig till.
Ingrid Gråberg svarar:
Jag uppfattar det som att du även tidigare har haft svårt att lära känna nya människor och jag återkommer till det. Först måste jag bara kommentera det som hände under skolresan. Att andra elever ignorerar dig är illa nog, men att ingen av lärarna väljer att göra dig sällskap när du sitter helt ensam vid frukostbordet är helt oacceptabelt.
I en grupp har var och en ansvar för sitt eget beteende och varje individ bör förstås bidra till ett bra klimat i gruppen. I sällskap där det finns formella ledare, exempelvis en lärare i skolan eller en chef på en arbetsplats, har ledaren det yttersta ansvaret för att gruppen ska fungera och att alla ska må bra. Om man, som i ditt fall, har konstaterat att någon har svårt att komma in i gemenskapen är det ledarens skyldighet att försöka hjälpa till.
Ett fåtal människor väljer frivilligt att stå utanför gemenskapen och då måste omgivningen acceptera det, men de flesta vill kunna känna tillhörighet och till den skaran hör du. En egen önskan om delaktighet på lika villkor räcker dessvärre inte för att det ska bli verklighet. Dels krävs det att man blir inbjuden och accepterad av gruppen och dels krävs det att man själv förmår att ta vara på chanserna som erbjuds. Det här samspelet mellan individer och mellan gruppen och en individ fungerar inte alltid så smidigt som man skulle önska – och ibland fungerar det inte alls.
Under ditt utvecklingssamtal fick du kommentarer gällandet ditt ”sociala uppförande”. Du skriver inte vad det var för beteende som togs upp, men jag tolkar det som att läraren antydde att orsaken till varför du inte kom med i gemenskapen låg hos dig, det vill säga att det berodde på att du betedde dig på ett olämpligt sätt. Vad hen än sa så gjorde det dig arg och ledsen och fick dig att känna att du inte kunde vara dig själv. Det var med andra ord inget lyckat möte ni hade. Förhoppningsvis var lärarens avsikt inte att kränka dig, utan att peka på olika utvecklingsområden, men det hela ledde bara till att du kände dig påhoppad. Och nu vet du inte vad du ska ta dig till.
Jag tänker att du behöver prata med någon. Inte bara prata med vem som helst, för det är ju det som du har svårt för, utan jag syftar på en professionell samtalskontakt. Tillsammans med exempelvis en psykolog kan du få hjälp att hitta orken och lusten, och hjälp att hitta förklaringar till varför du har svårt att träffa nya människor. Beror det på tidigare erfarenheter? Har du lätt att missförstå andras avsikter? Blir du själv ofta missförstådd av andra?
Självklart ska ingen behöva ändra på hela sin personlighet, men alla har vi saker som vi kan utveckla. Saker som kan göra att det sociala umgänget fungerar bättre. Det kan handla om allt ifrån att vi behöver anstränga oss för att låta trevliga när vi hälsar till att vi behöver hejda våra impulser att säga saker som kan såra andra.
Det är inte så lätt att förändra sina invanda beteenden, men omöjligt är det inte. Och är det något som man inte förmår att ändra på kan man istället förklara för omgivningen hur man fungerar, till exempel att man tycker att det är jobbigt med ögonkontakt eller att man i vissa perioder är lättirriterad eller att man har svårt att ljuga (vilket innebär att man säger att kollegans nya frisyr är ful om man tycker det, även om det inte är roligt att höra för kollegan). Genom att förklara sådana saker ökar chansen att man blir accepterad för den man är samtidigt som risken minskar att någon känner sig sårad, förbryllad eller provocerad av det man gör/säger. Men för att kunna förklara för omgivningen måste man först själv förstå hur man fungerar och hur man uppfattas av andra. Och det är här som den professionella samtalspartnern kommer in i bilden.
I första hand tycker jag att du ska undersöka om elevhälsan på skolan kan erbjuda en samtalskontakt. Kanske går det att ordna så att du och läraren får hjälp att prata med varandra om det misslyckade utvecklingssamtalet. Vad var det egentligen som läraren ville förmedla till dig och hur har detta påverkat dig? Du kan också vända dig till din vårdcentral och berätta att du tappat all ork och motivation. Då bör du erbjudas en samtalskontakt.
Vänlig hälsning,