Min pojkvän nedvärderar mig
Vi har ett barn på 3 år. Tyvärr har vi en hel del relationsproblem sedan vi fick barn. De senaste åren har bråken eskalerat. Varje gång vi blir osams dras det till sin spets. Även inför vårt barn.
Sambon nedvärderar mig totalt. Gapar om att jag är totalt värdelös, ett psykfall, kallar mig könsord. Han gapar också om hur knäpp min familj är, att jag är frigid. Det följer alltid samma mönster, dvs, dagen efter har det lugnat ner sig. Varje gång vi är osams tänker jag att det måste få ett slut att vi inte kan leva ihop när det är så här, men så lugnar det ner sig till nästa gång.
Jag känner alltid stor skuld för det som har hänt och att vårt barn har behövt vara med om detta. Enligt sambon är det också mitt fel att det har hänt, att det är jag som har skapat situationen. Det är jag som har gjort honom upprörd.
Sambon intensivdricker på helgerna vilket jag upplever som jobbigt.
Under 1½ år har jag nu funderat på om vi bör separera eller ej, men jag kommer aldrig fram till något svar. Sambon vill inte att vi separerar. Vi har gått på familjerådgivning några gånger, men sambon vill inte fortsätta.
Jag behöver råd om hur jag/vi ska hantera detta. När vet man att det egentligen är bättre att separera?
Anna Karlstedt svarar:
Jag förstår att du funderar mycket. 1 ½ år är lång tid av osäkerhet och utifrån din beskrivning av situationen är det några saker som oroar mig:
- Att bråka är en sak, men att nedvärdera sin partner på det sätt du beskriver att din sambo gör är mycket destruktivt. Av ditt brev att döma är han heller inte ångerfull efteråt vilket ytterligare förvärrar beteendet.
- Det låter som att din sambo har väldigt liten, eller ingen, insikt om sin egen del i era gräl och problem. När det är så är det svårt att motivera till förändringsarbete. Att han skyller på dig och på så vis rättfärdigar sitt aggressiva beteende är oroväckande.
- Din sambos regelbundna drickande är en annan varningssignal. Jag behöver såklart mer information för att göra en korrekt bedömning av hans drickande, jag vet t ex inte riktigt vad du menar med ”intensivdrickande”. Men det är ju uppenbart att det ställer till det för er som par och jag förstår att du upplever det som jobbigt. Slutligen hoppas jag innerligt att hans drickande inte påverkar ert barn allt för mycket.
- Barn klarar generellt sett av att se och höra sina föräldrar bråka och ha meningsskiljaktigheter, om bråken inte är aggressiva och hotfulla (och om de också ser att man blir sams efteråt och det finns kärlek mellan föräldrarna). Att vara med om att den ena föräldern blir nedvärderad på det sätt du beskriver är inte bra och det bör undvikas.
Jag förstår verkligen att du funderar över hur ni skall göra. Det är ofta svårt att svara på den stora och avgörande frågan om man skall leva tillsammans eller lämna varandra.
Du kan bryta ner frågan i några mindre frågor, t ex ”Vad behöver jag, konkret, för att det skall kännas bättre?” ”Om vi skall leva tillsammans, vad behöver förändras?” ”Hur sannolikt är det att vi kan uppnå det?” ”Vad krävs för att börja göra förändringar?”. Du kan också sätta en deadline för det, alltså om en viss tid så behöver vissa saker ha förbättrats, har det inte det så går vi skilda vägar.
Du behöver prata med din sambo om det och ge honom en chans att vara med i arbetet. Det kommer att vara omöjligt för dig att jobba på egen hand. Vill han inte över huvud taget vara med att försöka lösa de saker som är destruktiva er emellan, så är det kanske dags att separera.
Vänliga hälsningar,
