11/26/2010

Mina föräldrar lägger sig i mitt vuxenliv

Jag är en vanlig svensk kille på 29 år! Jag beskrivs av andra som snäll, skötsam, trevlig o.s.v. Mitt liv funkar bra, trots att jag ibland kan vara lat, lite apatisk och har svårt att administrera min tid. Vardagslivet går ändå bra. Jag sköter både mitt jobb och ekonomin på ett bra sätt.

Mitt problem är mina föräldrar som inte släpper taget! Detta påverkar min självkänsla negativt. Så har det alltid varit. Barndomsminnena är ljusa, jag växte upp i en varm omgivning vad jag minns. Under skolgången förändrades det. Mina föräldrar var stränga och beskyddande. Jag var "hårt hållen" kan man säga.

Mamma var varm och snäll men överbeskyddande under hela uppväxten, även i tonåren. Hon var sjuklig och ibland frånvarande. Pappa är en dominant person. Han saknar ibland en mjuk o empatsik sida (även om han vill väl). Jag var rädd för honom länge! Pappa hade höga krav på mig och inget jag gjorde i skolan dög, vilket gjorde att jag slutade ta hem läxor, för att han inte skulle "snoka" & gnälla. Detta ledde sedan till att jag misslyckades trots att jag egentligen var intresserad.

I tonåren fick jag inte vara ute sent eller delta i fester. Tjejer kunde "vänta" sa de! (syskonen fick växa upp fritt). Jag känner med sorg att jag missade den delen av livet.. Jag känner mig även ibland otränad och ovan socialt. Som vuxen lägger de sig i allt jag gör eller borde göra!


Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver din mamma som överbeskyddande och sjuklig. För det lilla barnet kopplas ofta dessa egenskaper ihop på ett närmast magiskt sätt, så att man ofta lever efter principen ”att göra som mamma säger, annars blir hon sjuk”. Jag vet inte om det var så för dig, men du verkar i huvudsak ha accepterat dina föräldrars gränser, där en annan tonåring kanske hade reagerat med att smussla och manipulera, eller rent av med våldsamt uppror.

Din pappa beskriver du som dominant, hård och krävande. Så var många pappor förr, då det i många fall var den roll samhället gav dem. Deras uppgift var att upprätthålla ordningen och se till så att det blev något bra av barnen, medan mamma förväntades ta hand om det mer vårdande och omsorgsfulla.

Kanske var din pappas beteende ett utslag av gamla tiders könsroller. Kanske har han också genuina svårigheter med att fungera på ett mer känslomässigt plan. Det du beskriver – att du faktiskt var rädd för honom under stor del av din barndom – tyder på att han faktiskt var hård utöver det vanliga.

Du har alltså styrts till lydnad och följsamhet av huvudsakligen olika rädslomekanismer. Rädsla för vad som händer om man trotsar pappas hårda påbud. Rädsla för att göra mamma ledsen, eller ännu värre, sjuk. Rädsla för att inte prestera, och negativa konsekvenser när detta ändå inträffade. Med tanke på att pappa också nedvärderade dig då du inte presterade, kanske där också fanns en rädsla för att det inte skulle gå bra för dig i livet.

Det som har varit har varit. Även om det kanske skulle vara bra för dig att inte bara stänga dörren till det förflutna en gång för alla, utan också att bearbeta det som var i en psykoterapi.

Vad som dock ter sig mest angeläget just nu, är att du bryter dina föräldrars inflytande över ditt nuvarande liv. Ditt vuxenliv. Säg först och främst ifrån - det kan man göra även på ett lugnt och trevlig sätt - att du hädanefter inte behöver deras hjälp med att sköta ditt liv, och att du önskar att de slutar lägga sig i sånt som rör ditt privatliv.

Se till att de rent praktiskt inte har tillgång till saker som t.ex. nyckel till ditt boende. Avsluta sedan vänligt alla samtal, när de börjar övergå i att de lägger sig i. Förbered några korta fraser som t ex; ”tack för ditt råd, men det där tar jag hand om själv” eller ”nu behöver jag sluta prata eftersom jag har saker som måste tas omhand”, som du kan använda för att klippa av samtalet och undvika att gå in i argumentation kring varje småsak.

Det är begripligt att det kan vara svårt att ändra på vanor som byggts upp under lång tid. Känner du att du behöver stöttning kan du ta hjälp av en samtalspartner, t ex psykolog eller kurator på vårdcentralen, i att upprätthålla ditt nya liv.

Om du tror att det finns en chans att ni kan nå varandra i ett samtal, är det förstås också bra om du, nu eller senare, pratar igenom med dina föräldrar hur du känner det, och ber dem förklara varför de har uppfostrat er syskon så olika. Kanske kan det också vara ingången till ökad självständighet.

Vänlig hälsning,