2009-10-05
Jag fungerar inte längre
Jag är en tjej på 23 år. Växte upp med en alkoholist till far och en mor som helt enkelt inte orkade.
Mina syskon och jag har sett allt från knivslagsmål mellan min far och farfar till att var tvunga att torka blod och avföring i huset.
Jag tog ofta hand om mina syskon själv och la all min energi på att skydda dom.
Min far blev svårt sjuk och det pendlade ofta mellan att han va okej till flera besked om att han inte skulle klara sig.
Någonstans bland allt det där har jag tappat bort mig själv. Jag klarade knappt högstadiet och sedan hoppade jag av både gymnasiet, komvux och folkhögskola efter mycket skolk.
Efter att min far fick epelepsi och en hjärnblödning sa jag upp mig från mitt jobb. Jag fungerade inte längre.
Helt orkeslös. Jag gråter varje dag och periodvis orkar jag varken duscha eller äta. Jag får panik och går runt i lägenheten, kan inte andas. Skakar. Ont i kroppen.
När jag väl jobbar är jag så nervös så jag inte kan röra mig fast jag vet att det går bra. Jag känner panik och oro utan anledning. Jag hetsäter. Jag är ful och äcklig. Förtjänar inte hjälp.
Jag talar ofta om för min pojkvän att han inte alls tycker om mig. Att han tänker lämna mig. Jag har svårt att ta kontakt med folk. Tycker inte jag är värd vänner.
Ja det är bara en del av allt. Jag vet inte riktigt vad min fråga är. Vill väl ha bekräftelse på att något är fel, att jag behöver prata med någon kanske. Kan inte ta beslutet.
Vill säga mer men mina bokstäver tog slut...
Ingrid Gråberg svarar:
Vilket självförakt! Det var det första jag tänkte när jag läste ditt brev. Och mellan raderna anade jag ett rop på hjälp. Det du har skrivit är att du kanske behöver prata med någon. Men det jag ”hör” är HJÄLP!!! Och det är klart att du ska få hjälp. Du behöver hjälp och du förtjänar att få hjälp.
Under din uppväxt har du fått utstå en hel del saker som inga barn borde behöva uppleva. Och idag mår du allt annat än bra.
Tveklöst är det så att ”något är fel” när man gråter dagligen, har panikkänslor och periodvis varken orkar duscha eller äta. Att vara tillfälligt ledsen och känna en viss oro hör till det normala, men det du beskriver är inget normaltillstånd, utan ett riktigt dåligt mående som du behöver hjälp att ta dig ur.
Det som oroar mig mest är ditt självförakt, som både gör att du mår dåligt och som sannolikt är en stor anledning till att du hittills inte förmått dig till att söka hjälp – eftersom du inte anser dig värd någon hjälp. Du skriver att du är ful och äcklig, som om det vore en objektiv sanning som alla kan hålla med dig om, när det egentligen handlar om att du känner dig ful och äcklig. Eller rättare sagt är det så du tänker om dig själv.
När sådana här negativa och nedvärderande tankar har slagit rot brukar det inte hjälpa vad än pojkvänner eller andra personer säger. Alla komplimanger rinner av som vatten på en gås, medan minsta negativa omdöme sätter sig fast som en tagg i hjärtat och blir en bekräftelse på att du har rätt i dina antaganden om dig själv. Därför brukar det krävas professionell hjälp för att få till en varaktig förändring.
Min uppmaning till dig är att ta kontakt med den psykiatriska öppenvårdsmottagningen där du bor eller så kan du börja med att vända dig till din husläkare. Du behöver inte fundera så mycket på vad du ska säga när du ringer. Det räcker om du talar om vad du har för symtom, exempelvis ”Jag gråter varje dag och periodvis orkar jag varken duscha eller äta”, och avslutar med att säga att du vill ha hjälp. Resten av samtalet får den andre personen ansvara för och du behöver bara besvara de frågor du får så gott du kan.
Ta beslutet nu och leta fram telefonnumret på en gång . Jag kan inte bestämma åt dig, men jag stöder ditt beslut till 100 % om du väljer att ringa.
Vänliga hälsningar
