12/22/2010

Hur skapar vi harmoni i vår barnuppfostran?

Min man och jag har två barn tillsammans, en son på snart 5 år och en dotter på snart 2 år. Båda barnen är väldigt mammiga och väldigt "snälla och lydiga" i min närvaro, men bråk verkar ständigt uppstå när pappa är med. Enligt min syn så är min man väldigt sträng och ibland nedvärderande mot barnen och främst våran son.

Han är ganska hårdhänt (har aldrig slagit honom) men kan slita tag i honom och ryta i ganska hårt för sådant som jag inte tycker är speciellt allvarligt, t.ex. att han inte vill lämna ifrån sig en leksak till lillasyster. Han har själv en ganska komplicerad relation till sina föräldrar. Dom är mycket mer engagerade än mina föräldrar men dom är även väldigt nedvärderande mot min man och han har i sin tur fått väldigt dåligt självförtroende. Vi har pratat om att man gör som man har blivit lärd, men han kan ändock inte bryta sitt möster gentemot vår son och han är också väldigt ojämn i sin diskussion gentemot mig när jag tar upp det hela.

Jag har svårt att veta hur jag ska agera för han anser att jag bryter vår "allians" gentemot barnen när jag ingriper och det kan jag hålla med om, men samtidigt så känns det som om jag sviker barnen om jag inte gör det då jag tycker att han faktiskt är dum mot dem och jag ser ju hur det påverkar vår sons självförtroende samt att han inte vill vara med sin pappa. Vad ska jag göra? Vill inget hellre än att vi ska ha en harmonisk familj och att min son ska ha en bra relation till sin pappa.


Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver att din man, på grund av omständigheterna under hans egen uppväxt, faktiskt inte har alla verktyg som behövs i ett gott föräldraskap. Jag kan förstå hur det väcker både skuld, förtvivlan och känslor av otillräcklighet hos honom. Det är ju verkligen ingenting han rår för. Precis som du skriver så har han aldrig haft några riktigt bra förebilder i föräldraskap. Och kanske bär han också på en känsla av att aldrig riktigt ha fått tillräckligt av en massa saker som; bekräftelse, uppskattning, sympatier, lojalitet och visad hänsyn.

Just det sistnämnda är något som verkar spela en viss roll i hans stora behov av att ha en bergfast allians med dig. Den lojalitet hans föräldrar verkar ha svikit när de nedvärderade sin son, vill han ha av dig. Det är förstås en både rimlig och förståelig önskan. Det olyckliga i hela situationen är att han vill ha den på sina egna barns bekostnad. Så att hela mönstret från hans egen uppfostran kommer att upprepas en generation till.

Samtidigt är det, utifrån din beskrivning, mycket troligt att han själv är medveten om dessa mekanismer, och är förtvivlad över hur han är på väg att bygga upp en dålig relation till sina barn utan att själv förmå att vända skutan.

En sak som jag också funderar över är om din man har någon annan anledning till sin korta stubin och sitt hårdhänta sätt, än det faktum att det är hur han själv har blivit uppfostrad. Det är nämligen mycket vanligt att människor som kanske i grunden lever med ett konstant missnöje med sin livssituation, hög stress, eller rent av depression, tar ut dessa känslor i en konstant pyrande irritation, som lätt väcks till ilskeutbrott.

Jag tror att ni behöver tänka i två steg. Först och främst är det väldigt viktigt att ni når en gemensam, uttalad uppfattning kring hur ni vill uppfostra era barn. Jag tycker att det låter som att din man innerst inne vill ändra sig, men inte förmår. Det är viktigt att ni pratar igenom det här riktigt ordentligt, så att det inte råder någon tvekan om att ni båda vill en förändring. I ett sådant läge blir det också lättare för din man att se dina ingripanden som ett sätt för dig att hjälpa och stötta honom i hans föresatser, snarare än som ett svek och förräderi.

Kanske behöver också du lite råd kring hur du ska göra när du stöttar honom, för att han inte ska känna sig kränkt. Gör förändringen till ert gemensamma projekt, i stället för till er gemensamma kamp, helt enkelt. Sök hjälp med att skapa dessa gemensamma nya föresatser hos familjerådgivningen, eller hos en psykolog som bedriver parterapi.

Det andra steget gäller om din man upplever att han faktiskt har generella problem med att kontrollera sina känslor. Eller att han på något annat sätt inte känner sig helt tillfreds med livet. Då behöver han kanske individuell hjälp i form av psykoterapi. Har man haft en så destruktiv barndom att den lett till att man utvecklat dålig självkänsla är det nog alltid av godo att lära känna sig själv lite bättre, och att få hjälp med att sortera vad som hör till det nuvarande livet och vad som hör till det förflutna, och kanske bör stanna där.

Vänlig hälsning,