Min mamma vill ha medlidande hela tiden
Min mamma har alltid varit väldigt mån om att berätta om att hon har ont och helt enkelt sökt medlidande för allt mellan himmel och jord hela mitt liv. Nu har hon fått en diagnos på en reumatisk sjukdom och allt sedan dess känns det som att hon fått hälften av allt annat man kan få. Pratar man i telefon berättar hon alltid om att hon t.ex inte kunde köra idag för pga av medicinen hon äter eller hur ont hon har någonsans osv.
Jag vill inte kalla henne hypokondriker men eftersom jag är så van att hon hela tiden klagar (hela familjen är trött på det och vi skämtar ibland internt om det), så har jag svårt att känna medlidande, för eftersom hon faktiskt har fått en diagnos för reumatismen finns den ju faktiskt. Men ändå finns det ju ytterligare 10 saker hon påstår sig ha utöver den. Hon trodde t.ex att hon hade något allvarligt fel på synen men både optikern och ögonläkaren sa att det såg bra ut men hon nöjer sig inte utan ska då träffa specialister.. När hon även TILL SLUT insåg att mammografin verkligen inte visade något säger hon saker som "så ni får stå ut med mig ett tag till..."
För övrigt är hon rätt negativ, istället för "lycka till!" när jag äntligen fått jobb säger hon "se till att du inte missar tåget nu."
Hur ska jag bemöta henne när hon klagar? Det känns så fel att resten av familjen skämtar om det men jag vet inte, det kanske är vårat sätt att hantera det? Jag tycker det är jobbigt att åka och hälsa på just för att det ska vara så synd om henne.
Liria Ortiz svarar:
Du gör intryck av att vara mycket kluven inför din mammas sätt att vara. Du är trött på att hon så ofta söker ert medlidande. Och det har pågått länge. Hon är också så negativ. Du verkar längta efter att hon ska visa entusiasm och glädje, när ni berättar om era framgångar. Men det ni får höra är hennes oro. Du känner samtidigt sorg över att er relation är så dålig som följd av din mamma sätt att vara.
Ni verkar ha valt som en lösning att ni undviker henne. Och ni skämtar om hennes klagande sätt. Det känns fel för dig. Låt mig säga att den variant av galghumor som ni använder i din familj är ett vanligt sätt att hantera ett dilemma av ert slag. Och det hjälper oss att kunna ha ett leende överseende i situationer där det sämre alternativet är att skälla ut, lägga på luren, och nästan aldrig höra av sig. Men du undrar om det finns bättre sätt. Trots din mors egocentriska och besvärliga sätt så verkar du tycka om henne och vilja henne väl!
Hur kan din mammas beteende kanske förstås? Klagande ger en tillfällig lindring från den olust som finns inför en besvärlig situation eller en upplevelse av att inte duga. Klagande kan också vara ett sätt att få en känsla av samhörighet med dem som man klagar inför om de bekräftar ens sätt att se på och uppleva situationen.
En möjlighet är att din mamma under sin uppväxt eller under en tidig del av sitt vuxna liv märkte att hon fick mindre oro och mer uppmärksamhet om hon klagade. Att klaga blev med tiden hennes närmast överinlärda sätt att vara med andra. Och här finns ett problem. I nära relationer som i familjer fungerar detta dåligt. Nära och kära tröttnar. De finner det tjatigt och självupptaget. Paradoxen är att den som har klagande som ett sätt att kommunicera med sin omgivning i det läget sällan byter stil utan istället försöker ganska desperat få kontakt genom att göra ännu mer av det man tror ska fungera. Klagandet ökar.
Du undrar om din mamma har hypokondri. Det kan jag inte svara på med så lite underlag. Generellt kan jag säga att idag kallas hypokondri allt oftare får hälsoångest. Du kan läsa mer om hälsoångest här på Psykologiguiden eller på Vårdguiden (www.vardguiden.se). Hälsoångest kan vara en sjukdom för sig, men depression och olika ångestsyndrom kan också ha påtagliga inslag av hälsoångest. Ofta ser man inte själv sjukdomens mönster utan man söker hjälp för den upplevda fysiska ohälsan.
Din mammas kommentar när du fått ett jobb kan ur det här perspektivet ses som hennes försök att skydda dig för de faror som hon så lätt ser och oroar sig för. Det kan vara hennes sätt att visa dig kärlek. Det tråkiga för dig är att den yttrar sig i varnande ord och inte ord av glädje och entusiasm. Det är nog inte heller så uteslutet av din mamma också är ganska trött på sitt sätt, men hon har förmodligen inget annat sätt att ta till som det är för henne nu.
Vad kan du då göra för att hjälpa henne och er? Berätta eller skriv också på ett varsamt men ändå tydligt sätt hur din mammas sätt besvärar dig och familjen, och gör det tråkigt att träffa henne. Prata eller skriv i Jag-form. Berätta om dina upplevelser och känslor, och hur ditt liv påverkas. Gör tydligt att du älskar henne och att du vill att ni ska komma närmare varandra. Berätta vad du vill att hon ska säga och göra. Det kan motivera din mamma att söka hjälp, eller att anstränga sig att ändra sitt sätt. Möjligheten finns att hon själv inte är uppmärksam på sitt beteende, och vad det innebär för er.
Det alternativ som du kan behöva välja om din mamma inte är beredd att göra någon förändring är att du accepterar att hon är som hon är och så kommer det att förbli, och istället hittar ett sätt att förhålla dig till det. Det kallas att ha acceptans, och är ett sätt att hantera situationer som vi inte kan ändra på.
Det finns en risk att vi av skuldkänslor dras in i roller, där vi försöker ”lösa problem” som kanske inte går att lösa, och försummar oss själva. Man kan älska sin mamma och på alla sätt försöka hjälpa henne. Man kan sörja för hennes skull. Men om ingen förändring sker kan man till slut som vuxet barn behöva skaffa sig en distans. Ibland kan det bästa vara att försöka återknyta till sig själv och sina egna, ofta eftersatta, behov. Stanna i de negativa känslor som din mammas klagande väcker hos dig. Beskriv dem för dig själv. Värdera dem inte. Fråga dig sedan vad du vill göra. Stanna kvar, och acceptera att det är som det är, och umgås trots allt, eller säga dra dig undan.
Handla utifrån dina värderingar om vad som är rätt och rimligt för dig och din familj. Du kan läsa mer om acceptans i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans av psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver.
Kram!
