11/5/2010

Jag har tappat lusten till allt

Jag är en kille på 18 som går 3:e året på gymnasiet. Nu inser jag att jag har valt helt fel linje, något jag är totalt ointresserad av, att gå till skolan nu känns värdelöst.

Jag har ångest och känner oro varje dag innan jag ska gå till skolan, ibland får jag väldigt starka ångestkänslor. Jag känner mig inte speciellt glad, oftast nedstämt, tycker mycket är tråkigt även sådant jag alltid har gillat.

Jag har inte lust med någonting, om dagarna sitter jag mest hemma, helgerna också, mina kompisar har börjat glida ifrån mig känns det som, man pratar inte lika mycket och umgås knappt aldrig. Det känns inte som jag har en "riktigt" kompis, bara folk man umgås med.

Jag tänker ofta på allt negativ som är, börjar nästan oftast gråta men jag håller in tårarna.

Jag har alltid haft svårt att prata med folk hur jag känner, har svårt att öppna mig för alla människor även sådana jag verkligen litar på.

Jag har alltid varit en glad person, nu känns det som jag har inget att vara glad över, utan jag klistrar på en leende och kör som vanligt.

Jag har svårt att skriva hur jag känner, men jag försökte.


Ingrid Gråberg svarar:

Att du har svårt att skriva märks inte alls. Jag tror att du har lyckats väldigt väl med att förmedla hur du känner dig. Du verkar också ha förmåga att skilja på vad som är dina känslor, vad som är dina tankar och vad som handlar om beteenden och yttre faktorer.

Som jag förstår det så har egentligen ingenting förändrats runt omkring dig, åtminstone verkar det inte ha skett några drastiska förändringar. Vad som däremot har förändrats är ditt sätt att uppfatta och förhålla dig till din omgivning.

Det är inte så att utbildningen du går helt plötsligt har blivit värdelös, utan du har ändrat din inställning/din uppfattning om den och därför känns det värdelöst att gå till skolan.

Varför du har börjat tänka på ett nytt sätt och generellt fokuserar på det som är negativt är svårt för mig att veta. Ofta kan man, om man börjar nysta, hitta en eller flera utlösande faktorer, men ibland är det svårt att hitta någon yttre förklaring.

Det är inte helt unikt att man i tonåren plötsligt börjar ägna sig åt existentiella grubblerier och/eller att man utan påtaglig anledning hamnar i känslomässiga svackor med nedstämdhet och ångest/oroskänslor. Hur obehagligt det än må vara att känna sig ledsen och orolig så är själva känslan i sig inte farlig på något sätt. Däremot finns det alltid en risk att vi låter oss styras i allt för hög grad av våra känslor.

Om ingenting känns meningsfullt eller roligt, så är det lätt att dra slutsatsen att det verkligen är på det sättet, att ingenting är meningsfullt. Och om saker inte är meningsfulla eller roliga så tenderar vi att avstå från att göra dem. Risken är alltså att våra tankar, känslor och beteenden förstärker varandra. Ju mer vi fokuserar på det negativa, desto mer nedstämdhet och ångest kommer vi känna och desto mer tenderar vi att dra oss undan från allt vad sociala aktiviteter heter.

Ju tidigare man lyckas bryta en sådan här negativ spiral, desto bättre. Därför tycker jag inte att du ska vänta med att söka hjälp. Du skriver att du har svårt att prata med andra om hur du känner dig, så kanhända lockar det inte dig att gå och prata med en psykolog eller psykoterapeut, men den stora skillnaden att prata med en professionell, jämfört med att prata med en kompis, är att du får hjälp att uttrycka dig. Sedan brukar det kännas skönt att veta att den man pratar med har tystnadsplikt.

Om det finns en psykiatrisk mottagning för Unga Vuxna där du bor, tycker jag att du ska börja med att ringa dit.

Andra alternativ är ungdomsmottagningen, den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och vårdcentralen/husläkaren. Via husläkare kan du få remiss till samtal hos psykolog eller kurator och du har också möjlighet att få medicin utskriven om det skulle vara ett aktuellt alternativ.

Här kan du läsa mer om:
Ångest
Depression
Att söka hjälp

Vänlig hälsning,