10/9/2009

Hur hjälper jag mitt barn när ett övergrepp begåtts?

Min 8-åriga dotter var med en jobbig händelse för ca 2 månader sedan. Det inträffade när vi, hela familjen hälsade på farmor och hennes man och sov över hos dem.

Mina två döttrar låg och sov tillsammans i en säng och fick på natten besök av plastfarfar. Min yngsta dotter var vaken, den äldre sov, när han kom in i rummet och la sig bredvid henne/dem. Han sa en del konstiga saker och la sin arm om henne.

Han är sjuk och äter mycket medicin och hade vid tillfället också druckit en del. Jag tror, och även farmor tror att han trodde att det var farmor som låg i sängen då hon vanligtvis brukar sova i det här rummet.

Jag och min man har nu bestämt att hon, och vi hela familjen, inte kommer att träffa plastfarfar framöver. Relationen med farmor kan vi ändå behålla, hon hälsar på oss ensam och plastfarfar får då bo på korttidsboende.

Jag tror på min dotter och jag har försökt lyfta ansvar och eventuella skuldkänslor från hennes axlar.

Min fråga– hur hjälper jag henne bäst? Efter att hon berättat vad som hände har jag försiktigt försökt prata med henne om det men hon blir ledsen och vill helst inte prata. Jag har då backat, då jag inte vill riskera hennes förtroende att prata med mig.

Jag vill ju inte förstora det hela och inte heller förminska hennes upplevelse, så vad kan jag göra för att hjälpa henne. Min magkänsla om händelsen är inte bra, jag befarar att hon inte vill/vågar berätta allt för mig.


Jenny Klefbom svarar:

Du och din man har vidtagit bra åtgärder efter det som inträffade hemma hos farmor. Det är t ex jättebra att du tydligt har sagt att det som hände inte är hennes fel eller skuld på något sätt. Men allra bäst är att ni resolut har bestämt att ingen av er ska träffa farmors man något mer.

Förutom att det innebär att båda era flickor är skyddade från att på nytt utsättas för övergrepp eller obehagliga situationer, så är det också viktigt på så sätt att ni tydligt har visat för er yngsta flicka vem ni tror på, och vems parti ni tar. Det är kanske det allra viktigaste man kan göra för ett barn som utsatts för någon typ av övergrepp.

Jag förstår det som att det din dotter har berättat inte handlar om några grova övergrepp, utan mer om vad man ibland kallar för sexuella gränsöverskridanden. Men samtidigt är det tydligt att du inom dig bär en gnagande oro över att hon inte har berättat allt. Och att det kanske hände något som är så jobbigt för henne att hon inte förmår prata om det. Inte ens med er, som står henne allra närmast. Så kan det vara.

Det är ett välkänt faktum att barn, hur mycket man än försäkrar dem om att det inte är deras fel, tar på sig skuld och känner skam över sådant som andra i själva verket bär hela ansvaret för. Det gäller alltifrån övergrepp till mobbning och föräldrars skilsmässa. Men det behöver naturligtvis inte vara så att något mer hände.

Hennes inbundenhet kan också bero på att det hon redan har berättat för er väcker så starka känslor hos henne så att hon inte vill prata om det mer.

Det går inte att tvinga ur någon sanningen, och det är till och med tveksamt om det är bra att göra det när det gäller sådana här svåra saker.

Att som åttaåring utsättas för sina föräldrars oro och upprepade frågor, kan skapa fantasier som gör saken värre. Det kan kännas som att föräldrarna, trots att de säger att de gör det, faktiskt inte litar på en. Eller som att man trots allt är skyldig på något sätt.

Vad man däremot kan göra som förälder är att lämna öppningar för sitt barn att berätta, om och när hon är mogen för det. Och om det finns något mer att berätta om. Man kan t ex berätta att många barn som varit med om sådana här saker vill berätta om dem lite i taget, och att det är helt okej att göra så. Man kan också läsa böcker om andra barn som varit med om liknande saker, förutsatt att er dotter vill höra på sådana berättelser förstås.

För att bedöma hur er tjej mår, tycker jag att ni ska gå mer på hur hon beter sig än hur hon reagerar när övergreppet kommer på tal (det är ju faktiskt helt naturligt att bli ledsen just då). Sover hon bra? Äter hon bra? Kan hon ha kul med er och med sina kompisar? Verkar hon trivas med skolan och livet i stort? Är svaret på alla frågorna ja, tycker jag inte att ni behöver oroa er för henne. Vi människor är tåliga och klarar faktiskt av att själva läka en hel del ”skador”, även när vi bara är åtta år gamla.

Om ni däremot upplever att er dotter har förändrats, eller inte verkar må bra på något sätt, tycker jag att ni ska kontakta BUP för att få en bedömning av situationen.

Vänlig hälsning