12/9/2010

Mitt liv känns som en lögn

Jag är 20 år, har bra jobb, eget företag och pluggar. Ses ofta av människor som en ganska lyckad, väldigt lycklig och upptagen människa. Jag går runt med en nästan ständig oro och olustkänsla i bröstet. Har svårt att prata med mina föräldrar om djupa saker. De har alltid varit kärleksfulla och engagerade men vi har aldrig pratat om de verkligt svåra sakerna.

Jag hade en vän som tog livet av sig för 3 år sen, mådde väldigt dåligt av detta och slutade praktiskt taget gå till skolan. Har lätt att klandra mig själv, och tog i detta åt mig all hennes sorg. Blev i samband med detta sjuk under 1 års tid och kunde skylla på det för frånvaron i skolan. Mina föräldrar pratade aldrig med mig om min väns självmord, och verkar tro att jag nu har glömt det och gått vidare. Mår väldigt dåligt nu när jag tänker på den här tiden.

Jag har några vänner som jag står relativt nära, men tänker ofta att de alla har andra vänner som de bryr sig mer om än mig. Tänker att de pratar bakom ryggen på mig, eller att de egentligen inte vill umgås med mig. Känner mig ful, grotesk, äcklig. Känner att folk inte vet vem jag egentligen är. Allt är en stor lögn.

Hade ett visst självskadebeteende i åldern 14-17, skärde mig i armarna. Jag vet flera vänner som sett detta, men ingen har någonsin pratat med mig om det. Ingen har vågat/brytt sig.

Ångesten är nästan outhärdlig, kan nästan inte vara ensam längre. Vad ska jag göra för att få en bra självkänsla igen?


Jenny Klefbom svarar:

Vad som slår mig i ditt mail är vilka vattentäta skott det verkar finnas i ditt liv mellan det inre livet och det yttre. Först och främst är det en milsvid skillnad mellan den person du visar upp för omvärlden, det vill säga den du är i andras ögon, och hur du känner dig inuti.

Det är också som två skilda världar i ditt familjeliv, där allt tycks fungera i det närmaste perfekt på ett ytligt plan, men där ni egentligen aldrig har kommit varandra nära på djupet.

Dina föräldrar skickar ut väldigt dubbla signaler när de å andra sidan är kärleksfulla och engagerade, men å andra sidan inte verka bry sig om en sådan grundläggande sak som den djupa sorg du drabbades av för 3 år sedan. Förstår de inte? Eller är det så i din familj att man helt enkelt inte pratar om allvarliga saker, för att man är så livrädd för vad det kan öppna upp för brunnar av okända känslor?

Är det så att dina föräldrar under alla år med sitt beteende har signalerat till dig att det du har inom dig, det är både farligt, oberäkneligt och kanske rent av ”fult, groteskt och äckligt”? Nämligen just det du själv är så rädd för att andra ska se om de får insyn i dina inre tankar och känslor?

Det absurda med den här typen av familjemönster; att man hellre lägger locket på än låter det svåra och obehagliga få komma fram, är ju att det är just så man skapar riktigt svåra och obehagliga känslor. Att känna sorg när en vän dör är ju något helt naturligt. Men genom att aldrig prata om sorgen, och bearbeta de tankar och känslor den väcker (inte minst den skuld som finns i ett hörn av nästan all sorg), låter man sorgen permanentas och övergå i ångest, depressiva känslor och annat som successivt tappar sambandet med den sorg som ursprungligen kanske var upphov till de negativa känslorna. Och så står man plötsligt där med helt obegripliga, och ohanterligt starka, känslor som skrämmer och plågar en. Känslor som man inte klarar av att hantera själv längre, och som man är rädd för att visa för andra eftersom de är så skrämmande för en själv. Kanske var det precis just en sådan negativ känslomässig spiral som dina föräldrar en gång i tiden hamnade i, och som har präglat deras (dysfunktionella) sätt att handskas med sitt barns känslomässiga behov?

Först och främst tycker jag att du ska söka terapeutisk hjälp. Du tänker helt rätt när du förundras över att ingen ser och reagerar på allt som händer dig. Och du behöver träffa en människa som tar dig och dina känslor på allvar. Och det gör definitivt en psykolog eller psykoterapeut. Har du ekonomiska möjligheter så kan du gå till en privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut. Läs först mer om olika terapiformer på Psykologiguiden, och välj någon som praktiserar en metod som du tror passar dig.

Sen tror jag också att du skulle må bra av att börja testa om dina föreställningar om världen verkligen stämmer. Är det så att dina vänner inte bryr sig om dig? Eller är det så att du, efter att ha lärt dig det i din familj, faktiskt signalerar att du vill hålla ett visst avstånd till andra? Är det så att de hellre vill umgås med andra än med dig? Varför är de i så fall dina vänner överhuvudtaget?

Vad det gäller är dels att du behöver resonera med dig själv om rimligheten i dina tankar. Det är lätt att grotta ner sig i negativa föreställningar, och då är det fakta och bedömningar av vad som verkar rimligt som utgör botemedlet. Men jag tycker att du ska ta det hela ett steg längre, och göra lite experiment med dina vänner. Välj den vän som du känner mest förtroende för, och besluta dig för att berätta något personligt för honom eller henne. Ge ett förtroende, och be om din väns synpunkter på det du berättar.

Faktum är att människor i allmänhet uppskattar att få förtroenden, och är mer än villiga att hjälpa den som behöver hjälp. Jag tror alltså att chanserna är goda att du kommer att upptäcka att andra faktiskt finns där som stöd för dig. Och att det snarare är din metod, att gå och vänta på att någon ska se och göra något, som har varit fel. Kanske kommer du till och med att upptäcka att det fungerar mycket bättre att ta egna initiativ och tala om för andra hur du vill ha det.

Vänlig hälsning,