1/13/2011

Vår dotters sjukdom sliter på vår relation

Vi har en dotter som fått en allvarlig sjukdiagnos. Efter att ha kämpat oss igenom allt som följer med detta och kanske börjar acceptera sjukdomen och händelseförloppet, har vår relation försämrats radikalt.

Sex fungerar inte vardagen är fattig på lust och vi pratar om att separera fast vi älskar varandra. Jag tycker att min sambo vill fly från allt och hon säger att hon vill vara ifred. Hon har fått vara ifred från krav under ett års tid och ibland fungerar det bättre men då och då blossar det upp igen. Hon ser bara det negativa i vårt liv fast det händer en del roliga saker också. Hon känner sig drabbad och livslusten är i botten. Terapi är inte att tala om. Nu ger jag snart upp själv för att hitta min egen lust. Vad gör jag?


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver inte så mycket om vad det är ni och er dotter har drabbats av, och vad det betyder för framtiden. Men så mycket förstår jag som att era problem inte är över. Men jag tänker ändå att det är skillnad mellan om ni befinner er i ett läge där ”det värsta är över”, eller om det i själva verket är så att sjukdomen bara kommer att förvärras, och att ni därmed har ännu mer sorger och bekymmer framför er.

Jag tänker också att det spelar en viss roll hur er flickas sjukdom har påverkat er vardag. Har ni t ex tvingats bo med henne på sjukhuset, så att ni faktiskt har varit ifrån varandra mycket? Har ni andra barn som behöver samtidig omsorg, så att ni har fått dela på er mycket av den anledningen? Eller har ni rent av fått öppna ert hem för sjukvårdspersonal eller andra som er dotter behöver få stöd av?

Är det så att ni har passerat den värsta krisen, och att detta skedde för ett bra tag sedan, finns det kanske skäl att fundera över varför din sambo inte lyckas se det positiva i tillvaron, utan tycks ha fastnat i det läge som rådde förut. Du skriver att terapi inte är att tala om. Varför inte då? Det är just terapi man behöver, om man har fastnat i en sorg som man inte förmår ta sig ur för egen maskin.

Om det å andra sidan är så att er oro för flickan är lika stor nu, som den var för ett år sedan, är det kanske inte så konstigt om du och sambon har hanterat detta på olika sätt. Det är mycket vanligt att par tar sig igenom kriser i olika takt, och på olika sätt. Då gäller det att ha förståelse och acceptans för varandras olikheter, och försöka vara ett stöd även om man inte alltid förstår exakt hur den andra känner det.

Det är också farligt att förvänta sig att allt ska fungera, trots att man befinner sig mitt i en kris. För högt ställda förväntningar leder ju ofelbart till besvikelse. Att ha förväntningar på att sexet ska vara som vanligt, är t ex att ha väldigt höga krav. Sexlusten är det första som försvinner när man inte mår bra, eller är överlastad av stress och ansvar. Det är inte något konstigt att man ligger lågt med sex under långa perioder, om dessa perioder präglas av extrema händelser och påfrestningar.

Du skriver att du upplever din sambos sätt att hantera sina känslor som att hon flyr ifrån allt. Det skulle vara intressant att höra hur hon själv förklarar sitt beteende. Känner hon ett behov av att fly från allt? Kanske är dessa känslor så starka så att hon ibland knappt orkar leva; att hon befinner sig i en djup depression? Eller är det i själva verket så att hon bearbetar sina känslor bäst i ensamhet, och att hon bättre orkar med att vara ”sig själv” tillsammans med dig och dottern om hon får dessa stunder för sig själv?

Jag tror att det är jätteviktigt att du och din sambo talar igenom era känslor och tankar kring er dotters sjukdom med varandra. Det är lätt att känna sig undanskuffad och sviken av någon som verkligen är ganska avvisande, men får man en förståelse för vad som ligger bakom hennes beteende, och kanske till och med kan se att det kan komma något gott ut av det, så blir det lättare att behålla förtröstan inför framtiden.

Du skriver att du snart ger upp för att ”hitta din egen lust”. Mitt förslag är att du i stället i stunden fokuserar lite mer på den ”nöd” som verkar påverka ert förhållande starkt just nu – under förutsättning att det är så att ni fortfarande älskar varandra. Det finns nämligen inga förhållanden som inte går igenom perioder av både lust och nöd, även om ni verkar har fått omåttligt mycket av det sistnämnda. Men som du själv skriver så har ju flykt undan problemen inte så stor chans att leda till något gott.

Vänlig hälsning,